Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Äkta spetsar. Av Ellen Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTA SPETSAR
445
PUNTO ROSELLINE.
valda illustrationer, trots porträtten av Karl
IX och hans gemål av förf. måhända
insatts i en något för tidig tidsram.
Men den psykologiska uppfattning, som
så stark och insiktsfull kommer till synes
i den historiska återblicken, bibehåller förf.
icke alltid. Hennes missbelåtenhet är stor
med spetsrenässansen i de stora
kulturländerna, Italien och Frankrike undantagna.
»En spetstillverkning, enbart glädjande vad
beträffar det tekniska utförandet men
lämnande mycket att önska i konstnärlig
hållning», säger hon i kap. »Moderna spetsar»
och fortsätter. »En stor del av dessa
spetsar visade i sin naturalistiska
ornamentik en ytterst betänklig svaghet. I
Frankrike och Italien har en av
gammalt starkt förfinad smak hållit fast
vid tidigare perioders mönster och äga
spetsarna stort konstnärligt värde». Men
är spetsen en kulturprodukt, och ofta
bärare och förkunnare av sin samtids liv och
idéer, då gäller detta ej blott för tider
som flytt utan även för dem som äro och
stunda, ej blott för länder med konstens
förstfödslorätt utan även för länder, som i
skaparkraft omsatt dessas insats. Liksom
en gång i spetsteknik och komposition
barockens fordran på enhetlighet blev
bestämmande t. o. m. gentemot renässansens
rika mångsidighet, så må det väl också
något tillåtas vår tid att i differentieringen
låta sitt förresten renässansliknande drag
komma till uttryck. I en tid framför allt
då inom bildande konst överhuvudtaget
historiska skolor och stilar äga mindre
gehör, borde därför även beträffande
spetskonsten alltför kategoriska omdömen så
småningom tystna inför en den
oundgängligaste av kulturbetingelser: det egenartades
rätt att ärligen arbeta sig fram till klarhet
och harmoni, hos individ som nation.
Hur skulle t. ex. eljes den av förf.
genom illustrationer framhävda Dalaspetsen
med Gagnefs kyrka hålla stånd inför det
förandligande av både form och material
som under spetsens storhetstid uttryckte
dess grundidé: »det fastas upplösande»
till allt större skirhet och finhet? Och
likafullt som Gagnefs massiva
kyrkokonturer med det egenartades obestridbara
rätt må anses som fullt värdig kulturbärare
och — liksom allmogespetsarna i
allmänhet — som utvecklare av gamla
traditioner, så må även för att nu ta några
exempel Annetta Simon v. Eckhardts (München)
och Hirschbergsskolornas (Schlesien) så göra.
Och detta icke trots utan just tack vare
den sociala kulturalliansen. Utveckling
och formsökande tillkommer det
överförfinade lika väl som det mer primitiva
stadiet och kanske just från förf:s synpunkt
där ännu mer. I pulserande liv, i
vibrerande linjer, i lekande rytmer och i
sökande men dock alltid samlad kraft tar
i dessa tyska spetsar om någonsin
nutidens anda form. Och mot den
omedelbarhet, som genom impressionismen givit
naturalismen — med förlov förstås, rätt
brukad — t. o. m. konstkritisk tillåtelse,
torde här vara föga att invända.
Men förf. är liksom spetsarna, för vilkas
fortkomst och fulländning hos oss hela
hennes bok utgör ett sakkunnigt underlag,
barn av sin tid och den konstuppfattning,
som där fastslagits. Besjälad härav och i
sin iver att utmönstra naturalismen, inte
bara så berättigat som t. ex. vid
»Brüs-selspets från 1860» (sid. 40),
underskattar hon faran från motsatt håll: den
stilistiska vandalisering av motiv, som
genom den förenklade teknik den erbjuder
ger frodig växt åt en kvasikonst av
ödesdigert, allt liv och all stilkänsla förkvä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
