Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några ord om Napoleon. Av Johan C. W. Thyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 66
JOHAN C. W. THYRÉN
och mer växlande lösningar än frågan:
vem var Napoleons besegrare? Hur var
det möjligt, att en gestalt med de
egenskaper, som Napoleon ända från början
besatt, och med de maktmedel, som han
småningom förvärvade, kunde falla för
människohand, och vem var den, som
fällde honom? Det ligger någon
em-barras de richesse i själva mångfalden
av svar, ofta varierande med den
svarandes nationalitet: Carl Johan,
Wellington, Pitt, Blücher, Schwarzenberg,
Kutu-soff, Pozzo di Borgo, Fouché eller kanske,
såsom fransmännen själva älska att säga,
»le gcnéral Hiver», den ryska vintern.
Med allt erkännande av alla dessa
faktorers samverkan sinsemellan och med
ideella makter, sådana som den tyska
nationalkänslan, torde dock Napoleons
egentlige besegrare vara en annan —
Napoleon själv. Dock icke så att
förstå, som fången på S:t Helena stundom
vill göra gällande, att han fallit för den
Napoleonska krigskonsten, utlämnad till
fienden i Bernadottes person. Utan så,
att den ursprunglige Napoleon under
årens lopp undergick en verklig
upplösningsprocess, en verklig degeneration:
Napoleon av år 1815 är till stor del en
vrångbild av den unge Bonaparte utav
år 1796. De napoleoniska egenskaperna,
en och en tagna, finnas utan tvivel kvar.
Det allt omfattande minnet, den skarpa
logiska apparaten, den skapande
fantasien, den stormande energien, den
okuvliga ihärdigheten i viljan, hänsynslösheten
i val av medel — intet av allt detta
saknas, och man kan knappast spåra
avmattning på någon punkt. Men
harmonien mellan dessa egenskaper, den
underbara balansen mellan dem, ännu
märkvärdigare än egenskapernas styrka
och mångfald, är icke längre vad den
en gång var.
Söker man analytiskt göra sig reda för
de särskilda egenskaperna, så är det ju
a priori givet, att en stor administrator,
lagstiftare, fältherre måste besitta icke
blott en skarp logisk apparat och en
stark receptivitet utan även en betydlig
fond av omedelbar, skapande begåvning.
Han måste äga en fantasi, som ställer
de möjligheter framför honom, mellan
vilka han väljer. Och hans storhet beror
till väsentlig del på graden av denna
förmåga. Genom enbart den skarpa
reflexionen uppstår icke ens en stor
teoretiker: den banbrytande matematikern
måste vara högst receptiv men måste
dessutom ha en stark fantasi inom sitt
område. För Napoleons del låter det i
själva verket icke avgöra sig, vilken sida
hos honom, som var starkast betonad:
hans receptivitet och hans förmåga att
finna nya vägar synas lika obegränsade.
Originaliteten sträckte sig, såsom
välbekant är, även till den språkliga
formen ; även den besatt i högsta grad detta
indefinibla, som man icke kan stegvis
arbeta sig fram till, utan som måste
komma »av sig själv», genom »inspiration».
Till intellektets fruktansvärda
utrustning slöt sig viljans. Den momentana,
oemotståndliga energien — som under
det italienska fälttåget satte honom i
stånd att i särskilt kritiska situationer
tillbringa, sägs det, dygn efter dygn i
sadeln utan att sova, knappt sitta av —
hade ingått en sällsynt förening med den
orubbliga, aldrig slaknande fastheten och
ihärdigheten, som håller ut icke blott
dag efter dag, utan månad efter månad
och år efter år. Den utpräglat ihärdige,
den oövervinneligt fasta viljan, är ju
eljest gemenligen en helt annan typ än
den explosive, som producerar det
största plötsliga energikvantum. Redan en
bland Napoleons lärare i Brienne fann
det pittoreska uttrycket för föreningen
av dessa båda viljeegenskaper: »graniten
sådan den sjuder rödglödgad i
vulkanens inre».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
