Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några ord om Napoleon. Av Johan C. W. Thyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 66
JOHAN C. W. THYRÉN
helst älska dem. Dessa eminent
praktiska drag lågo lika djupt i Napoleons
natur som hans genialitet. För honom
existerade icke begreppet torr i fråga
om fakta: han hade, för att tala med
honom själv, förmågan att njuta av
rapporterna inom administrationen »såsom
en ung flicka av sin roman» — likasom
han besatt det kolossala minne för fakta,
som så nära sammanhänger med
intresset för desamma. Och man känner
hans svar på frågan, vad han ansåge
för livets största njutning: »att se hindren
nalkas och veta sig skola övervinna dem»
— en i sanning napoleonisk tanke!
Härmed sammanhänger den förvånande
instinkt, varmed han alltid — på de mest
skilda områden — gick direkt löst på
den avgörande punkten i varje praktiskt
fall; aldrig stannade i en frågas periferi
eller kringgick svårigheten; aldrig utan
vidare tog någon auktoritet för god;
aldrig tröstade sig med en vacker fras;
aldrig förblandade sken och realitet.
Ända hittills giver denna analys dock
i det hela intet annat än de konstanta
grunddragen hos den verkligt överlägsne
praktiske mannen: genialitet förenad med
logisk skärpa, ihärdighet förenad med
koncentrerade energiutbrott, utpräglad
riktning på handling. Samma förening
av egenskaper, om ock i och för sig
naturligen sällsynt, skall kunna påvisas
— och måste ha funnits — hos var
och en, vilken såsom stor härförare
och statsman ristat in sitt namn på
historiens koppartavla; låt vara att
svårligen alla dessa egenskaper funnits i
fullt samma grad som här. Men i
denna blandning inträder nu ett
påfallande drag. För de gestalter i
historien, som varit mäktiga en mer eller
mindre jämförlig viljeutveckling, finner
man nästan alltid en förklaring, en källa
till den oerhörda energien — en idé, ett
patos, som fyllt dem, stundom kanske
ända till fanatism. Och instinktivt
fordrar man nästan en dylik förklaring. En
övermänsklig energi utan ett
bakomliggande patos såsom dess källa gör i någon
mån intryck av en »verkan utan orsak».
Gregorius VII, Luther, Filip II, Gustav
Adolf, Cromwell, Peter den store,
Fredrik II, Pitt, Bismarck, alla dessa, som
genom sin viljas styrka och ihärdighet
avgjort världens öden, ha brunnit av
hänförelse för en patriotisk eller religiös
strävan — alltnog för en idé; och denna
låga allena har givit dem kraft till de
ansträngningar, varförutan ingen sätter
sin prägel på samtid och eftervärld.
Men med Napoleon äger det märkliga
förhållande rum, att hans enastående
viljeproduktion pågår liksom av sig själv,
utan något som helst dylikt patos. Han
behärskas icke av någon som helst ideell
strävan, tror icke ens på någon idé,
trodde icke ens därpå i sin tidiga
ungdom, då hela världen, gamla och unga,
tog lidelsefullt parti för eller mot
revolutionen. Han förklarar visserligen
Ludvig XVI för en narr — che coglione!
— som besatt kanonerna och icke kom
sig för att vända dem mot jakobinerna;
men han skulle sagt precis detsamma
om dessa, mutatis mutandis. Han antog
»efter 4 minuters betänketid» Barras’
anbud om överbefäl den 13 vendémiaire,
men hade, sägs det, ögonblicket förut
reflekterat över möjligheten att
kommendera den motsatta sidan. Hans allra
första proklamation såsom
överbefälhavare 1796 visar ett ohöljt förakt för
revolutionens då visserligen ganska skamfilade
idéer: av de ända dittills obligata
fraserna om frihet, jämlikhet och
broderskap finnes intet rudiment kvar; guld
och ära, ära och guld är vad han bjuder
soldaterna.
Men ex nihilo nihil! Om
kraftutvecklingen icke härrörde ur ideell
hänförelse, så måste den kommit från någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
