Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eugène Jansson. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUGENE JANSSON
469
stjärnor för de porträttbeställningar, som
vid denna tid från officiellt håll talrikt
inströmmade till den facile mästarens
verkstad.
Då hände väl stundom att blodet
steg den eljest foglige lärjungen åt
huvudet, och slungande hela
porträttståten tog Eugène sitt färgskrin i handen
och gick ut till Djurgården för att måla
vid aftonstjärnans mera tändande ljus.
När emellertid efter slutad kurs
Jansson avgick från ateliern för att på egen
hand slå sig fram, så begynte för honom en
i mer än ett avseende prövande tid.
Fattig, lidande av ett klent bröst samt med
en konstitutionell melankoli i sitt lynne
fann Eugène i sin omgivning knappast
någon uppmuntran eller ens mycket
förstående för sina strävanden. Själv såg
han ännu icke klart, åt vilket håll hans
begåvning pekade. Och för de
våldsamma krafter, som jäste i hans inre,
fann han vid denna tid icke något
lämpligare utlopp än i utpenslandet av små
efter naturen omsorgsfullt kopierade
still-leben.
Den senare kraftmålaren må vi vid
denna tid föreställa oss som en blek
yngling med ett oansenligt yttre, som varje
vår med gryende förhoppningar i sitt
stilla sinne infann sig i Konstföreningen
— den ena gången kanske med ett
blomster- eller fruktstycke under armen
den andra för omväxlings skull med ett
par abborrar — som antogos eller
avvisades, allt efter den i gudarnas — det
vill i detta fall säga nämndens — knän
vilande slumpen, det så fogade.
Men när han till den nybildade
Föreningen för Nordisk konst år 1881
lyckades avyttra ett fruktstycke till det
klingande priset av femtio kronor, så kunde
ingen kung vara stoltare än Eugène, när
han med sin skatt återvände från staden
till sin utkik uppe på Söder — en
händelse som vår konstnär alltid räknade
som den första vändningen till det
bättre i hans dittills föga solbelysta
bana.
Men detta var ännu så länge endast
en glimt genom molnen. — En andra
ljusning sammanföll med den av
opponenterna år 1885 bildade och längre
fram under namn av
»Konstnärsförbundet» fortsatta oppositionen mot
akademien, till vilken rörelse, liksom om den
framsprungit ur hans eget
konstnärskynnes krav, Jansson från första dagen för
dess framträdande med liv och själ
anslöt sig.
Men då kamraterna redan
dessförinnan flyttat till Paris, så blev Jansson
ensam kvar, vare sig därför att han icke
hade råd eller icke synnerlig lust att
följa dem till den nya konstkällan. Ty
även om han till den franska
impressionismen kände sig dragen, så insåg
han att de atmosfäriska förutsättningar,
från vilka den utgick, icke för hans
nordiska konst kunde bli bestämmande. Och
allraminst kände han i sitt inre den
tomhet, som driver de simpla
modemålarna ända från Ofoten tiil bajadärernas
kust på jakt efter populära motiv.
I de gränder på Söder, där hans
barndom uppvuxit, fann hans känsla all den
poetiska näring den behövde. I
Riddarfjärden vatten speglade sig hans
drömmar ej mindre stolt än Riddarholmskyrkan
hägrande järntorn. Och i staden mellan
broarna redde han sig nu att erövra sin
inbillnings från ungdomens intryck ärvda,
i skumrasket växande domäner.
Under den första perioden av detta
stämningsmåleri se vi Janssons konst
utveckla sig lik en blomma, som från en
mörk och enslig bakgård trånande lyfter
sig mot solen. Det är än bleka
morgonstunder han målar, där Phoebus
gnuggar dimmorna ur de ännu omornade
ögonen. Än åter aftonstämningar, där
guld flyter på Mälarvågor, medan lyk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
