Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eugène Jansson. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUGENE JANSSON
475
ÖSTERLÅNGGATAN (1904). Tillhör hr K. Fåhræus.
Angelo, så voro dock de resultat han
uppnått betydande, ej minst i frågan om
förkortningens svåra konst. Typiskt för
hans eget väsen planterade han i
allmänhet sina gestalter grundfast på
fötterna och återgav nackfästet med stor
kraft, medan en lätt svaghet gör sig
märkbar vid teckningen av höfterna.
Men svårare var det med koloriten.
Under den sista delen av sitt
stämningsmåleri hade han, som vi sett, i viss
mening stampat ihjäl den. Och när han
nu återtog sin ursprungliga palett med
de därtill hörande sex huvudfärgerna:
lack — smaragd — kobolt — terra —
ockra och vitt (svart använde Jansson
i förbigående sagt aldrig) så blev det i
frånvaron av zinober, på vars
vibrationer Janssons ögonstavar icke voro
inställda, icke lätt för honom att komma
ut med karnationens problem.
De första skisser av solbrända
atleter han nu anlade fingo även närmast
karaktären av läderaktiga Calibaner, som
tycktes föga värdiga friare till den
skönhet, hans inbillning eftersträvade. Och
även i den bild av en ung man, som
med utsträckta armar stöder sig mot
posterna i en dörröppning — vilken han
som ett första offentligt prov utställde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
