Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Samuel Fries. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
LYDIA WAHLSTRÖM
annan samhällsklass uppskatta, att inte
säga överskatta den »vetenskap», de
själva endast äro i stånd att skaffa sig
brottstycken av. För arbetarna är det
t. ex. inte likgiltigt, om ärkebiskopen
är enbart en from svensk teolog eller,
som nu är fallet, dessutom också en
världsberömd vetenskapsman med en
hart när allomfattande bildning. En
kyrka, som till sin primas väljer en
sådan person, kan för arbetarna icke
riktigt te sig som en quantité négligeable,
om än Bengt Lidforss lärt dem aldrig så
mycket om nyprotestantismens föraktliga
kompromissande mellan tro och
vetenskap. Och på samma sätt ha Stockholms
socialister i ärkebiskopens nära vän, den
förre kyrkoherden i Oskar, säkerligen sett
en person, vars starka hållande på
statskyrkan väl kunde förefalla nog så
främmande för dem, vilka genom långvarigt
katekesplugg i »Socialdemokraten» fått i
sig, att »religionen är en privatsak», men
som det i alla fall inte gick an att
ignorera, därför att han med all sin underliga
blandning av »modernt» och »omodernt»
dock visste hämta skäl för sina åsikter
både ur den moderna vetenskapens och
den moderna socialpolitikens
rustkam-mare.
Samma orsaker gjorde, att Fries
kanske som ingen annan varit de
bildade männens präst i huvudstaden. Man
hörde ofta om honom sägas, att hans
predikningar mera voro föredrag än
upp-byggelsetal, såsom också hans båda
utgivna predikosamlingar Jesu liv (1902)
och Guds rike (1910) nogsamt visa.
Men sådant har Samuel Fries själv
aldrig kunnat taga som klander, då han
väl visste, att i fråga om religiös
förkunnelse det verkligt instruktiva också
verkar uppbyggelse vida mer än all
»stämningsväckande» känslosamhet. Få
präster i Sverige ha väl tagit sin
uppgift som folklärare i religiös kunskap
och därmed religiös idealitet djupare än
han, och därför intager han också med
rätta sin plats i raden av den svenska
kyrkans stora prästerliga kulturspridare,
sådana som Wallin, Franzén, Ignell,
Reuterdahl, Thomander, Wieselgren och
Fehr. Därför förtjäna också hans
livsgärning och hans personlighet ett
omnämnande i denna tidskrift.
Ytterkonturerna av Fries’ liv
sammanfalla rätt nära med den svenska
prästmannens vanliga enkla, rätliniga
historia. Prästson frän Östergötland, av
en släkt som på 1600-talet leder sig
över till urgammal dansk adel, hade
han på mödernet fått något av det
friska bondeblod, som hos
idealistnaturerna brukar sörja för,
»att de ha fäste för sin fot på jorden.»
Född 1867, student i Norrköping
1886, blev han fil. kand. 1888 och
teologie doktor 1897, den första svensk
sedan domprosten Toréns tid som fått
denna grad icke som kungligt
nådevedermäle utan som den rättmätiga
lönen för en efter djupa filologiska
studier avlagd licentiatexamen och en
avhandling om Den israelitiska kultens
centralisation.
Redan vid tiden för sin mycket
omtalade doktorsdisputation, där
professor Rudin opponerade extra, hade
Fries över sig något av den kätterske
banbrytarens ryktbarhet som »intressant
och farlig». Han hade redan som
27-årig teologie kandidat (1894) vågat
ge ut en lärobok i Israels historia, där
han utan tvekan framlägger den
avancerade bibelkritikern Wellhausens
åskådning som sin. Obarmhärtigt och rakt på
sak underströks här det myckna mytiska
inslaget i Moseböckerna, vilkas slutliga
redaktion sattes till en långt senare tid
än dittills brukat uppgivas, och i stället
sattes profetismen i högsätet som
full-komningen av Israels religion, den direkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
