Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Samuel Fries. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMUEL FRIES
483
övergången till Jesu förkunnelse. Fries
var ju på den tiden ingen uppövad
stilist, och det vetenskapliga bagaget skiner
så pass tydligt fram, att boken blev
svårläst och väl till stor del därför
aldrig nådde en andra upplaga, men det
hindrade ej, att den blev föremål för
mycken fruktan och ovilja. Jag minns
ännu mycket väl en gammal
Uppsalafru, som ondgjorde sig över det hädiska
i att kalla en av Moseböckernas
upphovsmän för »redaktören» — ett ord,
som för henne säkert hade en otrevlig
40-talsklangav »ledétestableAftonblade»,
som Karl Johan en gäng brukade säga.
Det var förgäves jag sökte förklara för
henne vad man vetenskapligen brukar
mena med olika »redaktioner» av en
bok. Minnet härav kom sedan osökt
fram, när jag senare en gång hörde
Fries berätta hur han redan under sina
första studier i gamla testamentets
uppkomsthistoria hade varit kritisk nog att
särskilt uppteckna de ställen, där de
Wellhausenska teorierna icke tycktes
riktigt vilja slå in!
För de gamla teoriernas män var
Fries emellertid icke, som slagordet då
lydde, »kritisk nog gentemot kritiken»,
och det var nog mera hans »Israels
historia» än den vetenskapliga
doktorsavhandlingen som var skuld till att han
aldrig blev docent i gammaltestamentlig
exegetik, utan i stället direkt gick över
i prästkallet. Ar 1898 blev han
komminister i Storkyrkan och 1907 kyrkoherde
i Oskar. 1897 förenades han i ett
sällsynt lyckligt äktenskap, som på samma
gång hade mycket av kamratskapets
karaktär, med Anna Fagerlin, av den
kände målarens släkt, och hade med
henne tre barn.
Över att Fries »kunde bli präst»
har den populära uppfattningen både då
och senare övernog förundrat sig; den
fattar bättre, atten »modern teolog» som
Nathanael Beskow låter bli att
prästviga sig, än att han, som Samuel Fries,
bred och trygg, tar emot höga poster
inom kyrkan. Och stygga ord om
världslighet, anpassningsförmåga och skev
ställning ha nog därvid både offentligen och
privat låtit höra sig. Själv tröttnade
Fries icke på att häremot framhålla,
hurusom den lutherske prästens
förpliktelse till bekännelseskrifterna icke
— såsom munkens ställning till den
katolska kyrkan — är av någon
strängare och förment högre art än den
kristnes i allmänhet. Den är icke
juridiskt bindande till bekännelsens
ordalydelse, då denna, heterogent sammansatt
som den är av en mängd olika, föga
exakt avfattade skrifter, själv för sin
tolkning hänvisar till Guds ord och bibeln,
utan att dock identifiera dem båda med
varandra. »För övrigt kunna icke
lutherska präster vara mera lutherska än
Luther själv», säger Fries härom i en
samtidigt med detta utkommande synner
ligen intressant samling Kyrkopolitiska
riktlinjer. »I sitt största ögonblick, vid
riksdagen i Worms, har han icke blott
åberopat den Heliga skrift utan även sitt
»samvete» och »klara grunder», vilka
senare han då jämnställde med den Heliga
skrift.» Och Fries framhåller också bittida
och sent, både i detta arbete och på många
andra håll, sin stora tacksamhet mot den
svenska statskyrkans konsekventa
fasthållande vid den unge Luthers
vid-hjärtenhet i detta fall. Det var en bland
de många orsakerna, varför han alltjämt
betonar statskyrkoformen som den bästa
vid de religiösa förhållandenas jordiska
ordnande. Begreppet »kätteri» är,
enligt Fries, i botten främmande för
luthersk uppfattning, och samvetsfriheten
är protestantismens främsta princip.
Ingen präst har lugnare, tryggare och
mera oförskräckt hävdat en frisinnad
och kulturell uppfattning av religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
