Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Dagar med Wirsén. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGAR MED WIRSÉN
Av MARI MIHI
Å Verner von Heidenstam
tog säte i Svenska
Akademien, yttrade han bland
annat följande om sin
företrädare Carl David af Wirsén: »Jag
föreställer mig, att när om några
tjugutal år pennan doppas för att skriva om
våra dagar, kommer Wirsén ibland att
skymta fram i berättelsen, alldeles som
det i den gustavianska krönikan finns
vissa representanter som äro hart när
oumbärliga för tidsfärgen.» —
Med tanke härpå har jag nedan velat
teckna några drag och bilder av honom,
några gemensamma upplevelser med den
man, som kanske i högre grad än
någon annan av hans samtida var både
stridande och omstridd, både hatad och
avhållen, både förföljd och uppburen.
Han var som en värmande brasa,
kring vilken vännerna samlade sig. Där
han tankspridd, blid och skälmaktig satt
och bet på sin cigarr, var det svårt att
tro, att man framför sig hade Sveriges
innerligast hatade man, stålpennans
Murat, »den tappraste bland de tappre». —
Efter demokratiens genombrott har
hätskheten blivit på modet här i landet.
Man hatar Karl Staaff och Sven Hedin
och Rudolf Kjellén och Mittag-Leffler och
Henning von Melsted — kanske t. o. m.
Fahlbeck. — Fältet är sålunda rikt. Men
för tio år sedan var C. D. W.
brännpunkten och skottaflan.
Skulle några av hans forna
vedersakare känna samvetskval över de
glåpord och pilar, som riktades mot
recen-centen i V. L., så vill jag trösta dem.
Många elaka uppsåt nådde aldrig till
hans kännedom — vänliga händer
snappade upp anonyma nidskrivelser och
lumpna salmonibrev — men vad som
kom fram borde ändock varit tillräckligt
att sätta skräcken i ett försagt sinnelag.
Dock, på C. D. W. bet det i allmänhet
icke, låt vara att de häftigaste
angreppen smärtade honom. Han hade ett
mod, som aldrig nederslogs; skallet och
gläfset bekom honom föga — ja, frågan
är om det inte rent av beredde honom
ett slags bister tillfredsställelse, vilken
bifallet aldrig skulle mäktat framkalla.
En gång fick jag mig tillsänd en
tidning, innehållande en artikel om honom,
och jag omnämnde detta.
— Ar det invektiver? sporde han
och tittade hastigt upp.
— Tvärtom! Den är utomordentligt
välvillig.
Vid denna upplysning såg han närapå
besviken ut. Han frågade aldrig efter
tidningen, läste den ej. Saken
intresserade honom icke det bittersta.
Härdad i fejder årtionde efter
årtionde, en ensam man som kämpade för
gångna ideal oeh kullvräkta principer,
drev han inte sällan sin hårdnackenhet
till det absurda. Så på Selma Lager-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
