Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett kåseri om den italienska renässansen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT KÅSERI OM DEN ITALIENSKA RENÄSSANSEN 151
än kan finnas i allmänhet bland oss för
poetisk kulturskildring, så bildar nog
renässansens tid ett undantag. Här stöta
tillsammans många olika intressen:
konstnärens och konstkännarens, historikerns,
Italiaresenärens. Här tumlas det med
väldiga namn och fruktansvärda gärningar,
och även den som bara älskar ett
historiskt skådespel i stort med spännande
tilldragelser och praktfull utstyrsel kan känna
sig dragen till Gobineau. Något mindre
blir väl belåtenheten efter läsningen.
Gobineau hör till det slags
tillfällighetsförfattare som en ny tids vidsträckta
skrivkunnighet frambragt. Han är icke skald, och
han komponerar icke som en konstnär.
Men äro hans dramatiska scener trovärdiga
som historia? Han har en Strindbergs
oförfärade smak för anakronismer, men han
saknar dennes personliga egenart. Han är
en beläst man, rentav en lärd; och man
har ett intryck av en vetenskapsman som
fattats av ett furiöst behof att konkret
omsätta sin läsning till dramatik. Boken är
skriven 1876, sålunda på en tid som i mer
än ett avseende är bunden vid historiska
fantasier i ord och bild. Det är
Meinin-garnas och historiemåleriets gyllene tid:
Pilotys, Alma-Tademas, Leys’, Georg von
Rosens. Gobineaus intresse är väsentligen
iscensättarens, den lärde regissörens. Hans
underavdelningar heta visserligen
Savonarola, Cesare Borgia, Julius II o. s. v., men
man får inte därav vänta sig skarpsinniga,
psykologiska undersökningar av dessa
personer, av de store männen överhuvud. Han
ser på dem som Meiningarna sågo på
Julius Cæsar — som ett pittoreskt centrum
för ett massornas spektakel. Han är i
grunden mest lyckad i sina stora
folkscener: läsaren känner sig mitt inne i en
virvel av stridiga lynnen, hör utrop i olika
tonarter, ser omkring sig ansikten
sammandragna av ångest eller ljungande av
förbittring. Liknelsen är än mera träffande
i så måtto att läsaren känner sig som den
främmande åskådaren indragen bland
främlingar, därför att han icke har samma
förutsättningar som författaren, han vet så
mycket mindre än han. Och läsaren får
veta huvudsakligen om det yttre
maskineriet, om folkstämningar, krigssätt och
mordmetoder. Gobineaus condottierer äro
mycket roliga att studera, i sitt skrävel, sin
lättja, sin dumhet, sina planer på engage-
mang, som framföras på ett sätt som om
det gällde operaturnéer; hans lejda
banditer äro inte som Shakespeares »förste
och andre mördaren» bara opersonliga
verktyg utan artister i sin utövning eller
rättare att likna vid moderna ingenjörer
och uppfinnare, som med smekande hand
beröra sina don och gärna tala med en
glimt av saklig entusiasm i ögat om deras
snabba och ofelbara verkningar — vare
sig det gäller stiletter av glas, som gå
sönder i såret, eller förskärarknivar med ett
dolt förvaringsrum för gift.
Däremot är det avgjort synd om
Savonarola och Cesare Borgia att bli
framförda i Gobineaus regi. Den förre är en
banal lekmannapredikant med ett tunt
ordsvall utan profetisk värme och utan ens
en biblisk kärna i sitt tal. Och Borgia
har bara då och då glimtar av
fruktansvärd kraft och farlighet. I regeln är han
pratsam och tråkig: denna kroasering av
räv och lejon, som var bekant för sin
demoniska fåordighet, talar här sida upp och
sida ner, vattnigt, betydelselöst. I dessa
drag framträder Gobineaus
diktardilettan-tism: han vill så väl, han förstår tämligen
sina figurer, men han kan inte materialisera
dem, inte låta dem agera självständigt.
Leonardo da Vinci är en tankspridd
fantast, Michelangelo en misslynt och
knarrig herre, Machiavelli en ganska hygglig
karl, som ackompanjerar några betydande
händelser med bleka reflexioner. Det enda
undantaget är påven Julius II, en brusande
natur, idel eld och energi, renässans i varje
tum: enbart hans scener skulle gjort
Gobineaus berömmelse, men när man
slutligen kommer fram till dem, är man
uttråkad av all den föregående tomma
rörligheten och av den oordnade detaljmassan.
Det är rimligt att läsaren slutar med ett
otåligt misstroende mot hela denna genre,
som varken är dikt eller historia och som
sällan kan ställa händelser och personer i
ett nytt eller egendomligt ljus. Den har
ingenting med konst att skaffa och är
obrukbar som teater. Bara litteratur på
litteratur på litteratur!
Gobineau är för övrigt ingen
ointressant skribent. Han har sett av denna
världen nästan lika mycket som han läst
av historia. Han är en av de första i
nutiden, som ägnat raserna och deras olika
kultur- och livsvärden en ingående under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
