Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett kåseri om den italienska renässansen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s
ETT KÅSERI OM DEN ITALIENSKA RENÄSSANSEN 503
the Lake», har han utfört sina funderingar
i en form som är den artistiske
skribentens. Det sker helt anspråkslöst, som
kåseri, men ger åtskilligt att tänka på.
I denna fiskesjö har det ursprungligen
kunnat på våren fångas forell och på
sommaren abborre och gädda. Abborre fanns
i myckenhet men visade sig ovillig att
nappa. Emellertid ingrep snart i detta
fiskrike dess försyn av världsförbättrande
krafter i gestalt av fiskeriinspektorer, som
ville öka forell-beståndet genom att
förgöra gäddorna. Några år senare
fiskades det återigen i den lilla sjön och
resultatet blev mycket märkvärdigt: gäddan var
borta, men forelltillgången hade minskats i
stället för ökats, och av abborrar fanns det
visserligen mängder men i ynkligt liten
och icke längre matnyttig form.
Detta verkligt överraskande faktum
anser nu Holmes vara en god illustration till
de moderna livsförhållandena, under och
efter renässansen. Gobineau och Symonds
ha ofta stannat undrande inför det allas
krig mot alla som upprör den italienska
renässansen, stad mot stad, parti mot parti,
individ mot individ. Dödens skugga
faller över dess muntraste syner och
tilldragelser. Det är betalta mord och dråp för
struntsaker, det är örlig i alla former, det
är alla slags pestilentia, det är ständiga
övergrepp mot frihet och egendom.
Symonds har på tal om de eviga striderna
det intressanta hugskottet att de föra
tanken på de otaliga rasblandningarna under
århundradenas lopp: galler, ligurier,
etrusker, umbrer, latiner, japyger, greker. Det
tycks, säger han, som om det urgamla
hatet mellan främmande raser, fängslat i
århundraden, med ens släppts löst, som om
de indigena folken i Italien, tämda av den
antika kulturen, från 11 oo-talet börjat
återvända till sina äldsta instinkter. På samma
gång har han den paradoxala uppfattningen
att dessa mordiska stridigheter stärkt och
eldat folkkraften i stället för att nöta på
den.
Holmes utvecklar nu denna sista
synpunkt ännu radikalare. Denna laglöshet och
detta ständiga dödshot i renässansens
Italien synes icke alls försvaga kulturen.
Tvärtom, när de politiska och sociala
förhållandena börja ordna sig och
samhällets destruktiva krafter hämmas, då
sjunker nivån i andliga ting, stormännen
bli allt färre och de stora verken allt
mindre. Den eldfulla energien ebbar ut
på ett oförklarligt sätt. Hur var det i
fisksamhället? Innan gäddan utrotades,
löpte den ädlare fisken en större risk och
led då och då en förtidig död; men då
gäddan väl var ur spelet, blevo forellens
allmänna livsvillkor alls icke bättre än
förut. Gäddan hade nämligen också hållit
abborren vid ett begränsat antal, men nu
togos forellens bästa platser i besittning
av massor av små hungriga abborrar, vilka
voro värdelösa som föda men själva
genom sin massa vågade sig på att angripa
de unga forellerna. Ingendera parten hade
vunnit på förändringen: den ena såg sin
föda förminskas, den andra tillväxte i antal
till den grad att ingen individ kunde nå
en harmonisk existens.
Men Holmes går ett stycke längre.
Han ger några roande exempel på
forellens vaksamhet och misstro till de
lockbeten som lades ut för den på den tid
då gäddan var en stående fara i
vassvikarna. På två dar lärde sig forellen
att skilja ett bete från ett verkligt byte;
och då betet förändrades, klarade den
nästa problem raskt och intelligent.
Likaså voro abborrarna svåra att överlista.
Men då gäddan väl avlägsnats ur sjön,
fanns det endast hungriga, inga vaksamma
och intelligenta abborrar mer: »de rusade
till sin undergång så blint att det inte
längre var något nöje att meta dem».
Under de ständiga faror som lurade
på renässansens människor måste de bästa
bland dem ha förvärvat både snarrådighet
och nyttig erfarenhet av alla slag. Olyckor
och motgångar och försåt ha icke blott
funnit dem beredda utan givit dem mer
än lycka och lugn komfort skulle kunnat
skänka. En florentinare eller en venetian
under de stora seklen kunde känna sig
mitt i kulturvärldens medelpunkt: utan att
behöva förflytta sig utanför ett helt litet
område kunde han se alla slags
människor, höra alla tungomål, se alla slags
öden, komiska och tragiska, vid sin dörr.
Då han lämnade sitt hus om morgonen,
kunde han känna att just under denna
korta dag skulle kanske hans liv förändras:
vid nästa gathörn lurade döden från en
bandits eller en oväns stilett, på nästa
värdshus skulle han kanske engageras av
en mäktig herre, på denna gata skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
