Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett kåseri om den italienska renässansen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT KÅSERI OM DEN ITALIENSKA RENÄSSANSEN 505
teckning av p. s. krøyer.
Kanske skall denna idé om de
destruktiva samhällskrafternas oumbärlighet visa sig
lyckligast och sannast som allmän
psykologisk teori: den teorien att de största
verken av den skapande människan spira
ur lidande och motstånd; men då måste
det sägas att en bättre exempelsamling
kan åstadkommas ur andra epoker av
mänsklighetens historia. Ty den italienska
renässansen är dock i mycket en lycklig
tid; det låg — som i vår inhemska
moderna renässans — ett skimmer över dessa
dagar, alla olyckor, alla krig, all sjukdom
till trots. Dessa mord märktes, därför att
de små samhällenas intresse för sig själva
var så uppdrivet. Dessa krig kunna tyckas
oss maskeradupptåg. Vi le på teatern, då
hjältarna i Shakespeare-dramer hamra på
varandras skrällande och skramlande
rustningar; men så och kanske än groteskare
och ofarligare tedde sig utan tvivel krigen
i verkligheten. Sjukdomarna härjade, men
snabbt och kort — och jorden var åter
leende, himlen åter blå, fastän andra
människor rörde sig under den. Hur förgråas
icke nutiden av detta halvlidande, som
icke utrotar men försämrar mänskligheten
och tar bort dess verve och glädje.
Och ur en helt annan synpunkt kan
det invändas att den italienska renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
