- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
508

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

5o8

OLOF RABENIUS

Foto. F. FJodin.

ernst didring.

det nyttighetsskapande arbetet som en högre
makt över de kämpande sociala partierna
och låter dessa däri finna en försonande
enhet. Det sura och bråkiga missnöjet i
arbetarlägret ger han med ett anarkistiskt
fräckhuvud som företrädare vederbörlig
näpst. Man har anledning att tro, att
Didring med sin bok velat skänka en
konstnärligt samlad bild av det stordåd, som
brytandet av bygd i den norrländska
ödemarken innebär, och av det jättearbete, som
gruvdriften däruppe satt i gång. Men bokens
egentliga brist ligger i att den ej skapar
något fast och stort helhetsintryck. Det
ledande motivet med järnvägsbygget och
den mänskliga kraftansträngning, som
åstadkommit det, träder icke tillräckligt i
förgrunden, och »bergets sång», vilken likt en
symfoni skulle fylla andra delen, når icke
samfälld verkan och gör allt för långa
pauseringar. Det är en för Didring tyngande
jämförelse att hänvisa till det sätt, varpå
Zola i Germinal behandlat ett likartat ämne,
men den mäktiga enhet, vartill denne här
gjutit det väldiga stoffet, och det liv han
blåst i den döda och kalla massan kunna
måhända kontrasterande belysa bristerna i
den svenske författarens verk. Att han efter
Zolas mönster skall använda den besjälande
symboliken som konstmedel kan icke
begäras, men önskvärt hade varit, att han

mera koncentriskt lagt skildringen kring
dess naturliga mittpunkt. Denna är här
arbetet, människokraften. Om boken
sålunda lika litet uppstått ur som den väcker
intuition, innehåller den en del förträffliga
enskildheter. Vida mer än i kompositionen
har Didring sin styrka i den fria scenen
och episoden. Många sådana hugga sig i
boken ut i relief, och man kan endast
beklaga, att de icke äro förbundna i ett
organiskt sammanhang. Av gripande verkan
är sålunda berättelsen om de ihjälfrusna
hästarna, vilken författaren höjt till synens
plastiska poesi, och en annan detalj, som
mejslas in i erinringen, är banvaktens död
mellan tåget och snömuren. Man lägger
här märke till en episk stränghet i stilen,
som endast ger framställningen mera
eftertryck. Didrings konst att berätta snabbt
och spännande kommer flerstädes till
uttryck, aldrig mera handgripligt än vid
mordhistorien i andra delen. Han visar här,
vilken begåvning han äger som
äventyrsskildrare; fantasien drar i sådana partier
med sig hela nervsystemet. Mindre
framstående är författaren som
människoskildrare. De personer, som uppträda i boken,
tilldraga sig ringa intresse. Fastän ingen
utförd karaktärsstudie förekommer i det
kollektiva persongalleriet, kunde man dock
— i synnerhet av en dramatiker — ha
väntat mera skissartat liv i dragen. Bäst
är teckningen av arbetarefigurerna. Till ett
rent missgrepp gör sig Didring skyldig med
berättelsen om den unge ingenjören som
hänger sig. En sådan uppseendeväckande
handling fordrar en vida djupare förklaring
än den författaren mäktat eller gittat giva.
Vad naturskildringen beträffar har den ofta
dekorativ, ibland poetisk färg; besvärligt
är blott författarens ibland uppdykande
manér att tillägga naturföremålen
mänskliga känslor och åthävor. En inlagd
berättelse om ett människooffer bland
lapparna, avsett att upphäva renpesten, är ett
verkningsfullt bidrag både till miljötonen
och stämningshalten. Med sina illustrativa
scener och målande bilder är Malm trots
sina brister en svensk kultur och
naturskildring, av vilken man har behållning;
författarens berättelseglädje smittar en icke
sällan, och den friska realism, vari han
hållit skildringen, det skiftande scenarium,
varöver han för den, bereder, åtminstone
för det mesta, nöje.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free