Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER 511
författarinnan i den mera yttre och
typfångande observansen. Med obarmhärtig
skärpa har hon skildrat en skådespelerska,
vars blöta nervositet, fadda sinnlighet och
fullständiga själlöshet göra ett i allo
verklighetstroget intryck. I besittning av satirisk
iakttagelseförmåga är hon starkast i
svartmålningen, och även om hon här gör sig
skyldig till överdrifter, t. ex. i teckningen
av hjältinnans råe fader, röjer hon god blick
både för enskilda individers och hela
samhällsklassers lyten. Något värdetillskott till
litteraturen betyder likväl icke hennes habilt
underhållande roman.
Firman Åbergssons med ett slag berömda
författare har nu hunnit lägga ytterligare
två volymer till sitt förstlingsarbete, en
his-toriskt-biografisk skildring av general Döbeln
och en samling skisser, novellfragment och
subjektiva utkast, som sammanfattats under
titeln Teckningar. Som boken icke i sin
helhet på denna plats faller under vårt
bedömande må här endast omnämnas ett par
smärre stycken av novellistisk karaktär. Ett
av dem, nämligen Björneborgarnas marsch,
har ursprungligen stått att läsa i Ord och
Bild. Det är ett gott prov på den
subjektiva realism och halvklara intuition,
ävensom på den löshet och brist på plastiskt
sammanhang, som utmärka författarens
framställning. Förbindelsen mellan berättelsen
om de fyra hedervärda herrarna vid
kortbordet och Björneborgarnas marsch stannar
i det dunkla, tills man blir upplyst om den
gemensamma stämning, varmed de omfattas
i författarens subjektiva medvetande. Det
är särskilt drömsynen av »den svartnade, i
trasor klädda hären», vilken framkommer
då man på ett kafé förstrött lyssnar till
marschen, som skall etablera likheten med
svenskarna. Det kan frågas, om författaren
icke här förblandat ett tillfälligt hugskott
med sin poetiska ingivelse, och om
associationstråden icke är för tunn för att lyckas
knyta det avsedda stämningssammanhanget.
De nämnda herrarna, sådana de
presenterats av författaren, låta icke osökt inordna
sig i Björneborgarnas led. Den bizarra
fantasi, han här följer, är av en vågad
originalitet, som väl icke lämnar en oberörd
men som förblir problematisk. Friheten
från tillgjordhet och effektsökeri gör
emellertid att man icke blott utan motvilja men
också med nöje tar del även av hans mest
besynnerliga tankesprång och imaginationer
— bokens övriga skisser avge på dessa
åtskilliga exempel. Och den personliga
kryddan ger även i bristfälliga konstverk en
välbehaglig smak. En egendomligt ljusfull
suggestion framkallar författaren med det
lilla stycke, han kallat På söder; han har
med några mycket enkla yttre drag lyckats
måla ett själstillstånd och i en spegelklar
bild sammangjutit natur och anda. I ett
sådant stycke poetisk realism visar Erik
Fahlman sina bästa diktaregenskaper.
Martin Kochs Romantiska brev
betecknar i stort sett en tillbakagång i hans
författarskap. Väl har hans stil, som
understundom varit litet orolig, fått ökad fasthet
och klarhet, och han handhar det språkliga
instrumentet med skicklighet, men den inre
skildringen håller icke här måttet.
Huvudpersonen i hans bok är en arbetarrörelsens
idealog, som först med romantisk entusiasm
hänger sig åt den sak han tjänar men så
småningom gripes av tvivel och misstro
både gentemot socialismens berättigande
och sin egen kallelse. Till sist blir han en
håglös skeptiker och en karaktärslös
vekling, som snart går under i livet. Han är
en känslomänniska, snar att skifta
åskådning och sympatier, och utan det fasta
verklighetssinne och den praktiska
handlingskraft, som ensamt duga i den hårda
kampen, går han allt djupare in i sin egen
subjektivitet, som till sist alldeles uppsuger
honom. Typen som sådan, säkerligen ofta
förekommande i realiteten, är värd en
skildring. Först en överspänd tro på det
förnuftiga och rättvisa i socialismen och en
idealisering av arbetarna, som framstå som
ädla frihetskämpar, tills det smått
mänskliga även hos dem sticker fram foten, berett
att sparka sig fram till makten. När idealet
ramlar för Helge Videll, är han blottad på
den personliga kraft, som skulle kunna rädda
honom, och han gör ohjälpligen skeppsbrott.
Emellertid är det något alldeles för vagt
och formlöst över exposén av denna för
sina stämningar drivande natur. De
dimmor, som sväva genom hans egen själ, lägra
sig också över själva skildringen, och typen
blir därigenom ogripbar. Den blöta
materia, varav han består, glider en ur
händerna, och det svammel, vari han utgjuter
sina kraftlösa och ointressanta tankar,
mattar till sist uppmärksamheten. Föga upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
