Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den heliga Birgittas uppenbarelser illustrerade i medeltidskonsten. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 22
ANDREAS LINDBLOM
Ä Appunaskåpets dörr framställes
Birgitta stående med sin bok. Eldslågor
utgå från himmelen till hennes mun och
därifrån ut över knäböjande människor.
Bakom huvudet glorian, och på
detsamma en praktfull gyllene tiara. A
språkbandet stå de ur ovan citerade
uppenbarelse hämtade orden: »We mach
dussem fure vor beden dat it nycht
utten ga» (vem kan hindra denna eld
att utgå).
Förekomsten av den påvliga
tia-ran å helgonets huvud är värd
särskild uppmärksamhet. Att Birgittas
auktoritet åtminstone inom Vadstenaklostret
jämställdes med eller t. o. m. sattes högre
än påvens, är ju känt. Men att den
nordtyske konstnären vågat sätta den
påvliga hatten på hennes huvud måste
ha uppfattats som något oerhört.
I själva verket var den tanke, som
ligger bakom denna framställning,
ingalunda främmande för Birgitta själv. Hon
betraktade sig såsom Kristi sändebud
och ställföreträdare på jorden. Det
framlyser gång på gång i hennes skrifter.
»Jag talar icke till dig endast för din
egen skull, utan till allas frälsning.. .
Du skall vara mitt språkrör... Jag har
många barn, som hållas i djävulens
fruktansvärda snaror. Därför sänder jag dem
av kärlek min muns ord, vilka jag talar
genom en kvinna» (Rev. extrav., cap. 48).
Och i inledningen till tredje boken
heter det: »Han sände mig till eder med
dessa ord, vilka han sade till mig.»
Birgitta själv satte sin egen
auktoritet högre än påvens. Denna
uppfattning återspeglas i de hänsynslösa
angreppen på t. ex. Clemens VI, »Lucifer
på den heliga stolen», och Gregorius XI,
så också i den ytterst märkliga
uppenbarelse, vars ord finnas huggna i sten
vid ingången till klosterkyrkan i
Vadstena. De stå där som en trotsig
protest mot den hårda dom, som kort efter
klosterkyrkans invigning drabbade
birgit-tinerna å kyrkomötet i Basel, genom
vilken de bl. a. berövades den för deras
existens så betydelsefulla S. Petri ad
vincula-indulgensen. Inskriptionen å »den
röda stenen» är hämtad ur Kevelationes
extravagantcs, cap. 44, och lyder: »Guds
son talar. Jag har förestavat regeln
och förlänat den avlat, som är i kyrkan
S. Petri ad vincula i Rom. Men du, min
brud, om du ej kan få påvens tillstånd
och bifall till denna avlat, så är min
välsignelse dig nog. Ty jag skall sanna
och bekräfta mitt ord, och alla helgon
skola vara mina vittnen. Min moder
vare dig till sigill, min fader löftesman
och den Helige ande hugsvalaren för
dem som komma till ditt kloster.» (Övers.
Lundberg.)
Med vilken stolthet böra icke
Vadstenamunkarna, då de besökte den
närbelägna Appuna kyrka, ha låtit blicken
dröja vid bilden av ordensstifterskan,
som med påflig myndighet låter den
himmelska visdomens eld stråla ut över
människorna, pygméer vid sidan av det
stora helgonet!
Liknande framställningar synas ha
funnits redan i 1300-talets konst.
Nicolaus Hermanni talar nämligen i
Birgitta-officiet om» den gudomliga sötmans ström,
vilken synes flyta från den högste
Gudens mun och till sancta Birgitta, där
varest hemtes bild är målad eller ritad.»
En intressant konsthistorisk upplysning!
Samma uppfattning av Birgittas
gudomliga auktoritet, som mötte oss å
Appuna-skåpet, visar även en praktfull
miniatyrmälning uti en
Regensburger-handskrift av Quindecim orationes,
tillhörande biblioteket i Nonnbergs adliga
be-nediktiner-jungfrustift. Miniatyren, som
är från 1500-talets början, framställer
Birgitta, sittande vid en pulpet. Genom
ett fönster i rummet synes treenigheten,
uppenbarande sig å himmelen. Vid Bir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
