Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Goethe på Dornburg. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53*
HELENA NYBLOM
kar att meddela mig, varom jag kunde
berätta märkvärdiga ting. Också diktar
jag visor, som inte äro dåliga, och skulle
gärna fortsätta att leva i detta tillstånd,
om det bleve mig förunnat.»
Kansler Müller skriver om Goethe:
»Goethe har nu varit nio dagar på
Dornburg, dit han har flyktat. Han
skriver ofta och glatt; ensligheten gör
honom gott, han arbetar mycket med
botanik och geologi.»
Den som man mest har att tacka för
minnena om Goethes vistelse på
Dorn-burg är trädgårdsmästaren Karl August
Christian Sckell, som just under den
tid, Goethe uppehöll sig där, var
anställd som vårdare av hertigens parker.
Goethe hade medfört en betjänt och
en handsekreterare, för vilken han
dikterade sina brev. — Maten skulle häm
tas från den närliggande rådhuskällaren.
Men Goethe blev inte alls nöjd med
resultatet. Redan första dagen infann
sig sekreteraren hos Sckell för att
klaga sin herres nöd, och nu lät man hämta
maten från ett värdshus, »Zum
Schiefer-hof», som låg vid foten av berget. —
Men Goethe var fortfarande missbelåten.
Vid middagsbordet yttrade han till sin
betjänt, att visserligen var kaffet gott,
men man kunde ju inte bara leva av
kaffe, och den övriga kosten var så
dålig, att han omöjligt kunde fortsätta
med den. Nu kom sekreteraren åter
till Sckell och bad och besvor honom
att själv ställa om Goethes hushåll.
Till att börja med var han inte alls
hågad därför, eftersom hans hustru
redan hade mycket annat arbete, men dä
sekreteraren sade, att om han nekade,
ämnade Goethe genast lämna Dornburg,
gav han efter och lovade att
ombestyra allt vad både Goethe, hans
sekreterare och betjänt behövde.
Nu fick Sckell mycket att göra med
att skicka bud överallt efter många
goda saker: fågel, fisk och villebråd, och
hans fru tillredde maten med den påföljd,
att Goethe blev särdeles belåten.
Redan efter första frukosten yttrade
han till sin betjänt: »Det var en god
början», och efter middagen, som bestod
av fem rätter, sade han: »Ja, se det
tycker jag om! Säg till Sckell, att han
skall fortsätta lika bra!» Och han kom
själv till Sckell, klappade honom på
axeln och sade: »Ja, fortsätt så här, min
goda vän! Men pä detta sätt blir ni
mig inte heller kvitt så snart.»
Strax därpå önskade Goethe finna ett
bud, som kunde gå till Weimar med
ett brev — man hade ungefär fyra
timmars resa i vagn dit —, och troligen,
skriver Sckell, innehöll detta brev en
inbjudning, ty redan följande dag kommo
Goethes sondotter Ottilia (född friherrinna
Pogewisch) med sina två barn samt
Eckermann till Dornburg. Från den dagen
började många gäster att infinna sig på
kortare och längre besök. Goethes
svärdotter och ibland också hans son kommo
två eller tre gånger i veckan från
Weimar, och den unga fru Goethe hade då
alltid med sig tårtor, fint bröd och i
synnerhet blomkål, som Goethe tyckte
mycket om, och som inte fanns att
tillgå på Dornburg. Vänner från Weimar
och Jena kommo ofta på besök och
dessutom många obekanta resande, som
drogos hit av intresse eller nyfikenhet att
se den ryktbare diktaren. Sckell talar
om, att vanligtvis voro sex till tio
personer närvarande vid middagen, som
serverades klockan halv två. Man kan därför
inte riktigt förstå, att Goethe i sina brev
från Dornburg jämt talar om sin
»ensamhet», sin »absoluta ensamhet», ja till och
med kallar sig »eremiten på Dornburg».
Endast en gång med undantag av de
två första dagarna, då Goethe levde på
värdshusmat, åt han ensam. Annars
hade han alltid sällskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
