Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rom. Av Anton Lindsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
ANTON LINDSSTRÖM
mera omfattas och det sätt varpå den
förstnämnda vetenskapen i Rom omhuldas
av italienare och tyskar, allt fastare och
djupare.
Under renässansen företog man sig
att gräva efter statyer och andra
konstföremål, huvudsakligen i syfte att med
dessa föremål rikta samlingarna och pryda
palatsen och trädgårdarna. I många fall
var det vinstbegäret som framkallade lusten
att gräva. Tiderna voro lönande, och
Lao-coonfyndet förskaffade ägaren och hans son
för livstiden en årlig inkomst av 600
dukater. Men under 1700-talet blev antiken
föremål för ett verkligt studium, och med
irer började man isynnerhet mot
århundradets slut att syssla med grävningar. En
ibland de första som då av den apostoliska
cameran erhöll tillstånd att undersöka Forum
var Carl Fredrik von Fredenheim. Men
resultatet av hans undersökningar, vilka
företogos under Romresan 1788—89 och som
gingo ut på att uppdaga, huru långt Forum
sträckte sig söderut i riktning åt Velabrum,
råkade snart i glömska. De ha emellertid
framlagts på nytt av baron Carl Bildt i
Mitteilungen des kaiserlich deutschen
archeo-logischen Instituts, Roemische Abteilung,
Band XVI, 1901.1
Ett mera ingående studium av
fornminnena begynner likväl först på 1800-talet
under den napoleonska tiden med Carlo Fea
som »commissario dell’ antichitå». Under
mitten av 1800-talet representeras
fornkunskapen i Rom av den vittberömde
arkeologen Antonio Nibby, och ungefär
samtidigt, eller år 1858, grundar påven
Pius den g:e i samråd med
katakombforskaren de Rossi ett kristligt museum i
palatset vid Laterankyrkan. Redan nu
utgör emellertid preussarnas arkeologiska
institut en samlingsplats för alla dem som äro
besjälade av intresse för den romerska
forn-världen. För den stora mängden förblir
1 Fredenheims utgrävningar ledde till
upptäckten av ßasilica Julia. I den föreläsning, som
han höll i Stockholm och som trycktes i Vitt.
Akad. Handl. Band VIII (1808), framhåller han att
de brottstycken som påträffades härrörde från
er. portik, belägen mellan Dioskurernas tempel
och Saturnustemplet, och han tillägger alt
portiken på detta ställe begränsade Forum. iDer
Ruhm dieses wichtige Faktum des
Forumstopo-graphie, wenn auch nicht als erster durchschaut,
so doch als erster festgestellt zu haben, bleibt
definitiv ihm gesichert», säger Bildt.
däremot ännu i många år det gamla Roms
topografi ett terra incognita. Wilhelm
Bergsøe, som så nöjsamt skildrat sina
erfarenheter i Rom under Pius den 9:e, omtalar
att han en gång till fots ämnade bege sig
från Piazza Navona till Forum. På den
tiden existerade inte Corso Vittorio
Erna-nuele, och det var inte lätt att hitta vägen,
ty hela trakten upptogs av labyrintiska gator
och små kvarter. Då han hunnit till piazza
Tartarughe, träffade han en barberare och
frågade honom strax, om han visste var
foro romano låg. Barberaren förstod inte
alls vad han menade. Att foro också
betyder hål på italienska, det hade inte
Bergsøe en aning om. Han vände sig nu
till en capucinermunk, som »kom
vraltende», och riktade sin fråga till honom, men
munken bara ryckte på axlarna, bjöd
honom på en pris snus och upprepade
frågan. Slutligen mötte Bergsøe en präst,
som förklarade att om han menade platsen
mellan Capitolium och Colosseum, så
kallades den för Campo Vaccino (oxtorget).
I hela Rom, tillade prästen, fanns det inte
något ställe med benämningen foro romano.
Efter befrielsekrigets slut började
italienarna själva att ta en mera verksam del
i studiet av de äldsta minnena. Staten
inköpte Palatinen, och arbetet på Forum
fortsattes under ledning först av Pietro
Rosa, sedan av Fiorelli och därpå av
Lanciani. Vid sekelskiftet hade
forskningen, under Guido Bacellis auspicier, nått
en avsevärd höjd, och i våra dagar är det
förnämligast italienaren Giacomo Boni och
tysken Christian Huelsen som
framgångsrikt dela äran av de epokgörande
upptäckterna och deras kritiska behandling.
Bortsett ifrån facklitteraturen ha en
otalig mängd skrifter och illustrationer
blivit offentliggjorda rörande Rom. Men här
i Sverige har man det oaktat länge saknat en
på modersmålet avfattad, fullständig
redogörelse för den italienska huvudstaden och
varit hänvisad antingen till
reseskildringar eller till de studier och betraktelser
av antik konst och kultur som publicerats
av Victor Rydberg (Romerska dagar, i:a
uppl. 1876—1878), Julius Centerwall
(Romas ruiner, i:a uppl. 1889) och Johan
Bergman (På klassisk mark I, 1 :a uppl.
1896). År 1881 utgav Centerwall ett
arbete om de kristna katakomberna, och
över huvud taget är det historien om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
