Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rom. Av Anton Lindsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
ANTON LINDSSTRÖM
ännu ej med bestämdhet lyckats påvisa,
men Lanciani förmodar att det reste sig
på södra sluttningen, åt Circus Maximus,
och att ruinerna alltså ligga dolda under
Villa Mills. Upptäckten av ett nymphæum
under Flaviernas palats — ett av de
intressantaste fynd som på senaste tiden blivit
gjorda av Boni — har emellertid lett
professor Schück på andra tankar. Det är
ej alldeles uteslutet, anser han, att detta
nymphæum är en kvarleva av Augustus’
palats, vilket i så fall bör ha legat på
norra sidan av kullen eller ungefär där
kyrkan S. Sebastiano eller Bonaventuras
kloster nu är beläget. Vid den stora
eldsvådan under Nero lades väsentliga delar
av staden i aska, men kejsaren lät
återuppbygga den och förläna den ett skick
som sedan i huvudsak blev beståndande
under imperatorerna. När han uppförde
det gyllene huset, vars lämningar ligga
begravna i trädgårdarna bakom Palazzo
Brancaccio, lät han expropriera större
delen av Esquilinen, och det påstås att vid
det tillfället omkring 200,000 personer, eller
en tredjedel av stadens befolkning, blevo
husvilla och fingo söka en tillflykt i
förstäderna. Proletärerna och slavarna bodde
i trånga hyreskaserner, de s. k. insulae, men
för övrigt ledo de ingen brist utan förökade
sig, och Rom räknade till sist något över
en million invånare. När hela riket
sedan sönderföll och barbarerna bröto in,
hade antalet förminskats, och på 500-talet
efter kriget mellan goter och byzantinare
var Rom under kort tid en helt och hållet
folktom stad.
I det yttre inträffade ingen väsentlig
förändring därstädes till följd av
kristendomens insteg, åtminstone icke före
toleransediktet. De kristna församlingarna
firade sina gudstjänster i hemmen, och
somliga av dessa omändrades till kyrkor,
de s. k. tituli. Den gammalkristna basilikan
lånade också med sannolikhet sina former
dels från privathuset, dels från scholan eller
begravningsgillet. Efter år 312 tager så det
offentliga kyrkobyggandet sin början, och
det låter ju tänka sig församlingarna
därvidlag gingo skonsamt tillväga mot alla
minnesmärken från den föregående tidens
religion. Templen lämnades för det mesta
i fred, och om en kyrka inrymdes i någon
annan offentlig byggnad från antiken,
bidrog detta förfaringssätt till byggnadens
vidmakthållande snarare än till dess
fördärv. Kapitlet om basilikorna är både
utförligt och lärorikt. Så är även i det
följande förhållandet med de delar av
medeltidens historia som handla om
påve-dömets uppkomst och om adeln.
Medlemmarna av denna klass uppträdde i
början som befälhavare för stadsmilisen,
vilken i sin ordning organiserades av folket
till försvar mot saracener och longobarder.
Men då påvemakten förföll, usurperade
huvudmännen för enskilda adelsfamiljer
allmakten, och inbördeskriget tog sin början.
Under den egentliga medeltiden, alltså efter år
1100, antager detta krig en allt mera hätsk
och lidelsefull karaktär. Folkupplopp och
författningsstrider fylla varje blad i dess
historia, och Rom förvandlas då till en
stad full av fästningsverk och försvarstorn.
Vid tiden för den babyloniska
fångenskapen, då påvarna residerade i Avignon,
nådde splittringen sin höjdpunkt, det
demokratiska styrelsesättet hade urartat, staden
var osnygg och otrafikabel, sederna
förvildade och osäkerheten till liv och lem
överallt lika stor. Under denna
skräckslagna tid var det som den heliga Birgitta
vallfärdade till Rom och riktade sin
bekanta vädjan till påven. Den upptogs, och
på de enträgna bönerna beslöt han sig
äntligen för att vända om för att om möjligt
införa en bättre tingens ordning.
Den inträdde emellertid först efter den
påvliga schismens slut, då Martin den 5:e
besteg påvestolen. Han reparerade förfallna
kyrkor och tillsatte tvenne magistri viarum,
men det verkliga arbetet med stadens
återupprättande tog sin början först med den högt
kultiverade påven Nicolaus den 5:e. Han låter
stenlägga gatorna, sörjer för befästningarna,
uppför ett palats på Vaticanens sluttning
och gör det första försöket till en
ombyggnad av Peterskyrkan, som bokstavligen
lutade mot sitt fall. Men dessa
arbeten utgöra endast moment i den s. k.
förberedelsetiden. Själva ungrenässansen
begynner med påven Paul den 2:e, och hans
epok bildar inledningen till de rika och
konst-älskande kyrkofurstarnas tid. Påven, vars
inkomster numera belöpte sig till
ansenliga summor, inhöstade genom
försäljning av ämbeten, bygger nya kyrkor och
palats, och hans släktingar, kardinalerna,
följa honom i spåren. Det konstnärliga
motivet, i synnerhet för kyrkorna, häm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
