Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Klassisk filosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSISK FILOSOFI
559
nar, att vi redan här och nu kunna vara
framme
Denna vackra och högstämda bok bär
tydligt vittne om, att människoandens djupa
och outrotliga behov av att känna sig
hemma i universum trängt sig fram även
hos Fichte, ehuru hans ursprungliga
grundstämning var djupt främmande härför.
‡ ^
*
En hart när artskild orientering och
en helt annan livs- och värdekänsla stöta
vi trots vissa oförnekliga frändskapsdrag
på, när vi nu vända oss till Schopenhauer,
av vars berömda huvudverk, »Die Welt
als Wille und Vorstellung», valda delar
iklätts en originalet värdig svensk
språkdräkt av C. V. E. Carly, som redan
tidigare genom att under titeln »Om döden
och det odödliga» till vårt språk överflytta
ett kapitel ur andra delen av samma stora
arbete dokumenterat sig som en
framstående Schopenhauerkännare.
Schopenhauers filosofi har liksom
Fich-tes sin utgångspunkt i Kants kriticism. Ja,
Schopenhauer betraktar sig såsom Kants
ende legitime arvtagare. Han ser nämligen
i den spekulativa tankelinje, som över
Fichte och Schelling för fram till Hegel,
en enda jättestor villfarelse. Otacksamt
nog kan det tyckas. Ty det är
oförnekligt att Schopenhauer har Fichte och
kanske än mer Schelling att tacka för en hel
del av det, han kallar sitt.
Men djupare sett har måhända
Scho-penhaur ej så orätt, dä han betonar den
skarpa divergensen mellan sitt eget
tänkande och framför allt Fichtes och Hegels.
Hos Fichte t. ex. möta vi ett otåligt,
ja, hetsigt sig sträckande framåt, ett
trotsigt och kärvt ja till det tantaliska
strävandet, till det oändliga vardandet. Hos
Schopenhauer åter en djup längtan att nå
ut över vardandets och förändringens eviga
kretslopp. För Fichte rör sig allt om det
eviga framåtskridandet. För Schopenhauer
åter är framåtskridandet en blott och bar
illusion.
Tvivelsutan intager Schopenhauer här
den logiskt mest oanfäktbara ståndpunkten.
Ty är tiden, såsom både han och Fichte
i överensstämmelse med Kant mena, blott
en tom subjektiv form, då finnes förvisso
intet verkligt skeende och naturligtvis ej
heller något framåtskridande.
Men Schopenhauers ståndpunkt är ej
blott den mest logiska, den är även den
mest etiska. Fichte liksom Hegel tror på
en genom det historiska skeendet
försiggående, om än aldrig fulländad försoning.
Men Schopenhauer finner denna försoning
en bloc djupt oetisk. Denna försoningstro
blundar nämligen för det ondas väsentliga
natur och gör detta till något blott
tillfälligt. För Schopenhauer däremot sitter det
onda i väsendet, i själva viljan till existens.
Därtill kommer nu, att denna tro på
framsteget har en böjelse för att taga milt på
det närvarande onda, ja, ursäkta och
tillstädja det.
Den har nämligen blicken riktad ej så
mycket på den enskilda handlingens etiska
värde som på de goda frukter, som
måhända under tidens lopp kunna uppspira
ur den onda handlingen.
Mot denna försoning en bloc, som sker
utan den enskildes all förskyllan eller
värdighet, sätter Schopenhauer
frälsningsreligionernas individuella och mystiska förso
ning. Eftersom han i det onda ser något
väsentligt, finner han ingen hjälp i
reformer. Nej, vad som tarvas, är en inre
revolution, en genomgripande förändring
av viljan. Det ligger i sakens natur, att
en dylik revolution aldrig kan vara annat
än individuell.
Det är ur känslan av, att
tidsexistensen vid själva roten är anfrätt, ur känslan
av, att allt skeende ej bringar något
verkligt nytt utan blott är en evigt enahanda
upprepning, ur känslan av oändlig
hemlöshet i denna födelsens och dödens värld,
som Schopenhauers pessimism väller upp.
Hela denna brokiga sinnevärld, som,
utbredande sig i tid och rum, omsluter oss,
är, säger Schopenhauer, blott ett sken, om
ock ett välgrundat sken. Sin existens har
denna värld ej utom oss, ej utom
subjektet utan blott inom subjektet.
Sinnevärlden är subjektets föreställning. Men den
är ej bara detta. Världen har även ett
i-sig-vara. I motsats till t. ex. Fichtes
subjektivism hävdar nämligen Schopenhauer
en objektiv idealism.
Detta i-sig-vara är, menar
Schopenhauer, ej, såsom Kant trodde, fullkomligt
obekant för oss. Vi höra själva till
världen och äro solidariska med denna. Nu
finna vi genom intuition såsom det
väsentliga hos oss själva viljan. Vad kan väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0613.html
