Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Klassisk filosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
JOHN GUSTAVSON
då vara naturligare än att i viljan se
världens väsen?
Men denna vilja är ond; hela
tidsexistensen är produkten av en obändig
hungrig livsvilja. Mytiskt tolkar Schopenhauer
hela denna världen såsom frukten av ett
viljans fall. Lysten och fikande efter
existens har viljan fallit från det ursprungliga
rena varat. Existensen är resultatet av ett
stort metafysiskt brott. Därför finns där
ock hos allt levande i djupet en känsla
av skuld. När lidandet och olyckan drabba
oss, ha vi alla innerst en känsla av, att
detta ha vi förtjänt.
Det vore att fullkomligt misskänna
Schopenhauer, om man sökte ställa hans
pessimism på samma linje som den
epiku-reiska pessimism, som talar ur t. ex.
Predikaren. Den, som här talar, är ej någon
besviken och åldrad lyckojägare, som
klagar över tillvarons njugghet på rikt dukade
bord, sinnlig lust och välbehaglig lycka.
Stundom kan man, förledd av vissa
Schopenhauers uttalanden, förmoda detta. Men
med orätt. Schopenhauers pessimism har
djupare källsprång och är huvudsakligen
av etisktreligiöst kynne. Han är på intet
vis någon framgångs- eller lyckodyrkare.
Denna världens lust är ihålig och tom, och
lyckan blott en skumbläddra.
Säkerligen har ingen av de stora tyska
filosoferna haft samma djupögda förståelse
för frälsningsreligionerna och deras till
människohjärtats djupaste behov talande
förkunnelse som »ateisten» Schopenhauer.
Vilken filosof utom måhända Schelling har
väl såsom Schopenhauer förmått uppskatta
och göra rättvisa åt kristendomens
centraldogmer: syndafallet och återlösningen!
Liksom för kristendomen så rör sig för
Schopenhauer hela världsförloppet kring
en rent etisk fråga. »Hur skall det stora
metafysiska brott, varigenom denna världen
kommit till, kunna sonas?» Herrig har
därför fullkomligt rätt, då han betecknar
Schopenhauers åskådning som paneticism.
Schopenhauers pessimism är emellertid,
såsom jag redan antytt, i likhet med
frälsningsreligionernas ingalunda absolut.
Tillvaron har — trots allt — sina
ljuspunkter. En härlig oas i tillvarons öken fin-
ner Schopenhauer i den estetiska
åskådningen, i vilken vi, lösta från viljandets
fjättrar, kunna helt gå upp i skådan av
Platos rena idéer, i vilka Schopenhauer ser
viljans primära objektivation. Och vad
mer är, där finns utsikt till fullständig
befrielse, möjlighet att för alltid träda ut ur
vardandets kretslopp.
Tidsexistensen är ju resultatet av en
den fria viljans handling. Men viljans
frihet är ingalunda uttömd eller absolut
upphävd genom denna urhandling. Viljan kan
efter att ha sagt ja åter säga nej, och
människan kan, genomskådande tidsexistensens
intighet, nå fram till en ståndpunkt, där
hennes innersta traktan är att upphäva och
döda den omättliga livsviljan.
Genom detta radikala förnekande av
livsviljan når människan fram till full
frigjordhet och lever redan här i en annan
värld. Aningsfullt pekar nämligen
Schopenhauer på tal om bortdöendet från
världen hän mot en annan tillvaro, som
visserligen för oss, så länge vi äro
livshungerns trälar, är ofattbar och tyckes oss ett
intet. Men detta bör ej hindra dess
rikedom och fullhet, ty från denna tillvaros
utkik är »hela vår så reala värld med alla
sina solar och vintergator — intet.»
I den lilla skriften »Om döden och det
odödliga» vill Schopenhauer visa oss, att
vår fruktan för döden är ogrundad. Det
innersta i oss — viljan eller karaktären —’
är odödligt. Det som går under, är blott
intellektet. Någon individuell odödlighet
tyckas vi visserligen ej kunna hoppas på
utan blott på ett fortlevande i släktet.
Från den högre metafysiska
ståndpunkten, där tidsåskådningen är borta,
försvinner emellertid skillnaden mellan individen
och släktet. Dessa äro där ett. Från
denna metafysiska ståndpunkt är
världsviljan, hel och odelbar, helt närvarande,
varhelst någon säger jag. Jag och
världsviljan äro ett, eller såsom Schopenhauers
läromästare Veduntafilosofin säger: »Atman
och Brahmån äro ett.» Genom döden
försättas vi alla in i denna tidlösa värld; vi
återvända till den ursprungliga enheten
med världsviljan och dela dess
oförstörbarhet.
John Gus tavs ön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
