Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Albert Engström och Jean-Louis Forain. En studie över svensk och fransk humor. Av Hans W:son Ahlmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 66
HANS W:SON AHLMANN
svenska nationen uppträda där i
oefterhärmlig karakteristik såväl i teckning
som replik.
Bonden först och främst är klumpig,
ful och slug. Han är dock icke på
något sätt sämre eller fattigare utrustad
än andra länders bönder utan bär som
dessa tydligt och stolt de utmärkande
drag, som tillhöra deras kast. Bonden
utmärker sig genom en primitiv egoism
eller självbevarelsedrift, vilken han i
avsaknad av bildning eller smidig
anpassningsförmåga ej förmår dölja eller mildra
utan låter framträda i hela sin nakna
hårdhet och cynism. Detta lyser oss
särskilt skarpt till mötes i hans
förhållande till döden. Undertrycka vi då alla
känslor, framstår bondens oförändrade
tölpighet och näriga egennytta som
komisk, och ett makabert skämt uppstår.
— Vi skratta t. ex. åt bondsonens yttrande,
då han lämnar den sjuke gubben om
natten: Ja far, jag måste gå och lägga
mej, men glöm ej å släck ljuset, när du
ska till å dö, så de inte står å brinner
i onödan.
Brännvinet och döden äro
naturligtvis tillsammans särdeles lämpliga till att
uppväcka humor, då de redan till sin
natur äro inkommensurabla. De behöva
endast sättas bredvid varandra och
sammanbindas på ett något så när
trovärdigt sätt för att vi skola lockas i skratt,
— som t. ex. över den karakteristiska
historien om gumman Österman på Möja,
som hade dött, varvid gubben Österman
tog hem 6 liter och tre dussin öl till
begravningen. Dagen därpå var
emellertid detta slut, och gubben och sonen
Gustaf hade intet att släcka av med.
Då säger Gustaf: Te ert gravöl, far,
skall jag då ta hem teminstingens 12
liter och sex dussin öl, och fadern
svarar: Ja, du har allti vuri en snäll och
hyggli pojk.
Det makabra skämtet vilar alltid på
olikheten mellan scenens djupt religiösa
allvar och replikernas eller situationens
profana burleskhet, eller vad man
väntar av en syndare på hans yttersta och
vad han verkligen visar av obotfärdig
människa. Ofta sammankopplas också
dödsscenerna med äktenskapliga tvister,
så att i sista stund de båda makarna få
tillfälle att säga varandra en elakhet
eller sista repliken i den träta, som pågått
under hela deras samliv.
Härmed äro vi inne på den viktiga
frågan om erotikens ställning i svensk
humor. Tyvärr måste man här över allt
konstatera, att denna är mycket dålig
och att erotiken överhuvud taget
befinner sig på en låg kulturnivå i vårt land.
Det bör nämligen ihågkommas, »att
svenska folkets kärlek till spritdrycker har i
sedligt avseende en betydelse, som icke
kan skattas nog högt — — — —, ty,
då varje människa måste anslå en viss
del av sin tillvaro åt nöjet, är det
tydligt att ju mer tid, pengar och kraft
han använder på att supa, desto mindre
får han över till andra, svårare synder».
Dessa ord av Hjalmar Söderberg angiva
drastiskt och klart, att svensken i
allmänhet sköter sin erotik på lediga
stunder, som en halvt besvärlig
nödvändighet; parisarens uppfattning av det
erotiska som en skön konst delas föga av
svensken, varför också hans skämt med
detsamma sällan bär skönhetens prägel
utan faller ned till det platta, fula eller
snuskigt animala.
»En köss utav fästmöa ä allt de
goaste en kan få», säger visserligen
den ene bonddrängen, men nedtystas
genast av den dräpande sanningen i den
andres svar: »Fy vale! Då har du
allri ätit risgrynskorv».
Ännu mer brutalt och ohöljt animalt
men icke desto mindre sant är
Larssons svar på patrons fråga, hur han kan
vilja gifta sig med en så ful och gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
