Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Albert Engström och Jean-Louis Forain. En studie över svensk och fransk humor. Av Hans W:son Ahlmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 66
HANS W:SON AHLMANN
lighet och sitt förfulande slit och släp
är hustrun blottad på varje försonande
skimmer. Äktenskapet har ju i alla
tider och hos de flesta folk varit en rik
lustgård för humorns frukter, vilka allt
efter den plockandes natur blivit vackra
eller fula, fylligt friska eller torrt skrumpna,
sura eller bittra. Svensken väljer nästan
undantagslöst de sämre sorterna. — I
samband härmed kan det också vara
skäl att fästa uppmärksamheten på det
lika enkla som allmänna förhållandet, att
hustrun framställes som överlägsen i
äktenskapets strid, och att hon där
tyranniskt utnyttjar denna sin ställning.
Orsaken härtill är att toflelhjälten alltid bär
löjets skimmer över sig, emedan han
utgör en motsättning till eller en
vrångbild av mannens sedan urminnes tider
intagna härskarroll. Överskrider mannen
gränsen för det passande i sin
maktställning blir han hårt dömd, och den
underlägsna parten får vårt medlidande;
går däremot kvinnan till överdrift får
mannen ingen medömkan utan endast
skratt och åtlöje. Så länge detta
förhållande existerar är åsikten om
mannens verkliga överlägsenhet orubbad i
det allmänna medvetandet.
När skämtet gäller någon
representant av de folkkategorier, Albert
Engström föraktar eller är oförsonligt
fientlig emot, som t. ex predikanter eller
handelsresande, kan humorn få en anstrykning
av satir. En kort, laddad replik förmår då
på ett beskt sätt karakterisera personens
hela liv och leverne; att detta då är genuint
uselt och i avsaknad av varje djupare
komplikation behöver knappast påpekas.
Enbart satiriskt blir dock sällan skämtet,
emedan detta aldrig kan undvara en
godmodig komik, vars skratt skyler över
och förtager den lilla skärpa, som
eventuellt är dold under ytan.
Endast sällan frångår också Strix det
enkla slag av humor, som stöder sig på
ett primitivt, lättfattligt
inkongruensförhållande, och lämnar prov på ett sådant
med djup psykologisk kärna. Dråpligt
och sällsynt djupsinnigt i sin klara
karakteristik är emellertid »pigeschens»
utrop då hon får se en krokodil i
menageriet:
— Asch, inte finns dä sådana där djur
inte! samt följande samtal mellan fröken
Drakenhjelm och änkebergsrådinnan
Scha-mendrius, som läser Posttidningens
dödsannonser och plötsligt frågar förvånad:
— Lever Charlotte Örnestiert än?
— Ja, dä gör hon visst dä!
— Jaa, då ä hon dö nu.
Humorn i dessa båda sista historier
är av en annan kvalitet än de förut
behandlade och föranleder ej blott det skratt,
som väckes spontant vid förnimmandet
av roligheten men sedan dör bort,
lämnande en tomhet kvar, utan refererar sig
också till tanken, dröjer kvar där och
bereder nöje långt efter sedan det första
skrattet förklingat.
De gamla fröknarnas repliker äro
emellertid märkliga ej blott genom det
slag av humor de bära utan även
därigenom, att de uttalas av ett par
medlemmar av »överklassen». Det är
nämligen betecknande för såväl Strix’
humor som för den svenska i allmänhet,
att så fort en socialt högtstående person
uppträder utgöres det roliga blott och
bart av hans enfald eller det rent
fårskalliga i hans repliker, handlingar och
yttre person. Bristen på spiritualitet
er-sättes således av dess diametrala
motsats, vilket är ett djupt kränkande
fattigdomsbevis. —
Strix’ humor måste med alla sina
förtjänster och svagheter betraktas som
den mest typiskt svenska. Den är
primitiv, ofta grov eller t. o. m. rå men
på samma gång ursprunglig och fri från
alla dåliga och konstlade tillsatser,
sprungen fram ur en djup känsla för humor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
