Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Annarella. En Capri-historia av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNARELLA
589
och likgiltiga och deras skratt slocknat,
och de ha talat om sin rikedom och
prakt med ett ont tonfall, som om de i
hemlighet hatade den, och då de ha
måst resa härifrån, har jag läst i deras
ansikten, att de helst skulle vilja kasta
sig överbord och simma i land igen . . .
som en såld hund, då hans första och
rätta herre står kvar på stranden. Vi
Capriflickor kunna se kraftiga ut, men
vi tåla inte att ryckas upp och flyttas i
annan jord, då vissna vi ner. Vi äro
väl för envisa eller dumma, för litet
böjliga. Och madonnan är en trofast
capre-siska; hon tar sin hand ifrån den flicka,
som sviker vår gamla ö.»
Hon teg ett ögonblick; sedan fortfor
hon med en misstänksam sidoblick på
friaren:
»Så vida det inte är sant som
mormor säger: att alla inglesi ha il malocchio
och bringa olycka och tvinsot över den
Capriflicka, som ger sig i deras våld.»
Då han satt med nedböjt huvud och
ingenting sade, fortfor hon:
»Ni skall inte tro, att jag är
otacksam, signor. Ni är ju både ung och en
ståtlig och vacker herre, och ni har
alltid varit vänlig både mot mig och gamla
mormor och inte dryg och befallande
som andra inglesi. Ni har aldrig glömt,
att vi äro människor vi också, fastän
vi gå barfota och barhuvade. Men vad
ni begär av mig, det kan jag inte svara
ja till. Jag tackar er för äran ni har
gjort mig . . . och nu ber jag att få gå
ner till Fioretto, annars får jag betala
fra Bernardo en extra dusör för att han
har sett efter honom.»
Dä Percy såg upp, var hon redan
borta.
Han satt där en stund och arbetade
med sig själv för att svälja besvikelsen
och förödmjukelsen. Småningom gledo
hans upprörda drag tillbaka i sitt
vanliga släta och lugna jämviktsläge; han
reste sig och rätade upp sin bröstbreda
gestalt. Då han därvid råkade att kasta
en blick upp på den gyllene madonnans
ansikte, tyckte han att hon smålog
triumferande. Han hötte åt henne med sin
knutna hand, och så gick han utför
trappan.
Annarella stod där nere med handen
på Fiorettos länd, fördjupad i samtal med
eremiten, som genast drog sig undan
utan en hälsning. Och så bröt man upp
igen, men nu gick Annarella tätt bredvid
åsnan, eftersom allting var klart och
hon inte längre behövde vara rädd för
att inglesen skulle säga något, som hon
inte ville höra.
»Talade du om för eremiten, att jag
friade till dig?» frågade Percy Morgan,
då de hunnit ett gott stycke på väg
tillbaka till staden.
»Nej, då skulle han ha trott, att jag
skröt», svarade Annarella. »Jag ämnar
inte tala om det för någon, allra minst
för mina väninnor. De äro redan förut
tillräckligt avundsjuka och onda på mig
för att jag är den vackraste.»
Efter en stund tillade hon:
»För resten är det inte något så
märkvärdigt, det som hände nyss uppe hos
madonnan. Fastän jag bara är femton
år, ha redan flera inglesi friat till mig.
Ni är den fjärde.»
Hon var glad åt, att han inte såg
på henne just nu, ty det sista hade hon
bara hittat på att säga för att göra det
lättare för honom att bära sin korg.
Han hade tagit emot den så vackert —
hon hade väntat sig en ström av onda
ord —, och egentligen var det synd
om den fina vackra gossen.
Då de kommo utanför hennes lilla
vita hus och hon sett en skymt av sin
fars ansikte i en fönsterglugg, frågade
hon om det roade signor att bese hen
nes casa invändigt. Det var, förstås,
inte mycket att se i en sådan fattig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
