Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Annarella. En Capri-historia av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
ERNST LUNDQUIST
mansboning; de hade bara tre rum, ett
för kon, ett för den stora sängen och
ett kyffe, där far och hon och mormor
brukade sova, men om det kunde göra
signor något nöje . . .
Percy var genast beredvillig; han
ville inte hon skulle tro, att han var
stött på henne.
Då de stego in i det första rummet, var
hennes far redan där och sysslade med
att lägga foder för den stora vita kon,
som stod där och idisslade, bunden vid
en järnring i väggen, och sneglade med
sina stora blanka ögon på de inträdande.
Percy såg sig omkring i kammaren, som
förr tydligen använts till kök, ty mitt
på den ena långsidan stod ruinen av en
låg, murad spis med järnrör stucket ut
genom ett hål i väggen. För resten
fanns där ingenting annat än kon och
hennes foderhäck, en liten madonnabild
på en hörnhylla med brinnande
oljelampa under samt några jordbruksredskap
ordentligt uppradade utmed väggarna.
Annarellas far hälsade med en nick,
men visade ingen förvåning över besöket
och upphov ej sin röst. Flickan gick
fram till kon och trakterade henne med
apelsinskal, som hon tog upp ur sin
ficka och som förtärdes med begärlighet.
»Vad heter kon?» frågade Percy för
att säga något.
»Vad hon heter?» upprepade
Anna-rella förvånad. »Hon är ju ingen kristen
och har intet namn. Våra åsnor heta
heller ingenting, det är bara
utlänningarna, som ständigt fråga efter deras namn,
och då måste vi ju hitta på ett för att
göra dem till lags. ■— Förr hade vi henne
alltid i någon bergshåla, som det brukas
här på ön, men så tyckte vi att vi hade
henne bättre under ögonen här hemma
i huset.»
»Hon blev kanske tjuvmjölkad?» sade
Percy.
Annarella såg stort på honom, som
om hon ej förstått. Då hon fick hans
mening klar för sig, gjorde hon ett stolt
kast med huvudet och svarade:
»Här stjäls inte på Capri . . . inte
så mycket som en droppe mjölk en
gång. Nej, men det finns onda andar i
grottorna, som komma korna att sina.»
Hon fattade hårt om kons kinder, såg
henne in i ögonen och sade:
»Tänk om det skulle komma en
välment trollkarl och säga till dig: Du är
den vackraste ko i världen, därför skall
du nu inte vara Capriko längre, utan du
skall komma med mig till det feta
landet Cuccagna, och där skall du bli
drottningens lilla knähund och gå klädd i
sammetstäcke och halsband av guld och
aldrig äta hö, utan bara konfekt och
marzapane och honungstårta; vad skulle
du svara då? Skulle du inte be i alla
helgons namn att få stanna kvar på
Capri och vara den ko Gud har skapat
dig till?»
Hon brast i skratt och kastade en
triumferande blick på Percy Morgan,
medan hennes far stod tyst vid dörren
och i en blink förstod undermeningen
och hela sammanhanget. Sedan tryckte
Annarella en smällkyss mitt på kons
mule och bad signoren stiga in i det
andra, finaste rummet.
Det var ytterst sparsamt möblerat
med några stolar, en byrå och en
ofantlig parsäng, högt uppbäddad med
svällande ullmadrasser och överbredd med
ett snövitt linnetäcke kantat med breda
virkade spetsar. Den stod mitt i
rummet nästan som en katafalk och
tycktes vara Annarellas stolthet. Far och
mor hade sovit i den förr i världen,
berättade hon, men nu var den hennes
egendom och blivande hemgift. Och
den vackra, målade gipsmadonnan under
glaskupan, som stod där på byrån, var
också hennes; den måste signor
nödvändigt se närmare på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
