Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS
(ERIC SJÖBERG)
Av FREDRIK BÖÖK
ITALIS räknade sig själv,
under polemiken mot
fosforis-terna, som neuter. Sin satir
riktade han visserligen
huvudsakligen mot det ena lägret, men den i
fragment bevarade spesången Svenska
akademien visar att han ingalunda skonade
motparten. Det låg i Vitalis’ oavhängiga
och oförfärade lynne, att hans neutralitet
väsentligen kom att betyda agressivitet
åt alla håll; när fosforisterna förebrådde
honom hans förmätenhet att »sätta sig
på skiljemuren och kasta sten på två
tider», frågade han ironiskt, om »det
förråder feghet och bemödande att ställa
Ord och Bild, 24:1 årg.
sig in att emot två på en gång draga i
härnad». Med full rätt kunde Vitalis,
då han avslog ett ytterst fördelaktigt
erbjudande om medarbetarskap i Hans
Järtas tidskrift Odalmannen, göra ett
fyndigt citat från O dalbonden: »Vare
herre och dräng den det kan, men jag
är helst min egen man.»
Den mellanliggande raden i Geijers
dikt (»Men jag står helst på egen grund»)
sprang Vitalis över, och däri gjorde han
klokt. Trots sin personliga
självständighet stod han nämligen som diktare på
den grund de stora nydanande skalderna
lagt. Han är beroende av Geijer och
3*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
