Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
FREDRIK BÖÖK
Tegnér, och fosforisternas estetik ligger
till grund för hans lyriska entusiasm.
Måhanda har han även mottagit intryck
från Stagnelius; det finnes ett och annat
som tyder på att han stått i personlig
förbindelse med honom, och i varje fall
röra de sig på parallella banor. Den
romantiska högfloden strömmar sålunda
från alla håll in i Vitalis’ diktning. Men
det både för honom och för tidsläget
karakteristiska är att denna högflod bryter
sig mot verklighetens revlar och skär —
därav det brutna och disharmoniska i
hans väsen och diktning, därav den
egendomliga Vitaliska komiken. Det var
själva det hårt sanningskära, det manligt
vederhäftiga i hans natur som gjorde
att tvedräkten mellan den romantiska
poesien och en nyktrare åskådning blev
med särskild styrka uppenbarad hos
honom.
Mellan Geijer och Vitalis fanns en
särskild känsla av sympati och frändskap.
Geijer skaffade den fattige och
bröstsjuke studenten det understöd från prins
Oscar, som han ett par terminer uppbar
och därefter med misstänksam ömtålighet
avsade sig: Geijer bevistade hans
begravning och skrev det ypperliga och
varma företalet till den postuma samlingen
av hans dikter, utan att bekymra sig om
den bittra avoghet som uppstått mellan
Vitalis och Uppsala-romantici. I själva
verket var Vitalis ur en synpunkt hans
lärjunge. Den friborna och trygga
självkänsla, som går genom en hel rad av
Vitalis’ dikter, hade Geijer förut givit
uttryck åt i Manhem och Odalbonden.
Från den senare dikten tog Vitalis upp
den tunga, liksom knotiga rytmen, när
han i Nalursonen tecknade sitt
mänskliga ideal:
När de andre, som asplöf, darrande stå,
Står jag så fast som en ek.
Jag bjuder mitt bröst mot hvad komma må,
Som en klippa mot böljornas lek.
En vekling ordar om nödens band,
Jag kläder och föda har,
Och högre vinst af krona och land
Den största monark ej drar.
Den sista strofen kunde stått ordagrant
i Odalbonden. Och det är inga tomma
fraser i Vitalis’ mun. Ingen av de många
medellösa ynglingar, som skapat den
svenska litteraturens storhet, har burit
armodet, försakelsen, ja nöden med en
sådan spänstighet och en så äkta stolthet
som Vitalis. Han var en alltigenom
heroisk natur. Det finns icke en falsk
ton, ingen förstucken klagan, i de ord
vari han, i brev och dikter, berör sin
yttre belägenhet. Han förnekade sin
fattigdom icke bara i den här citerade
strofen, utan också gång på gång i
handling; Palmblad berättar, att man
trodde det bero på bisarreri, när den
långa, hektiska gestalten dök upp
vintertid utan överrock, och att blott de
invigde hade reda på att han saknade
plagget. Med sin munterhet, sitt lugn
och sin polemiska skärpa höll han
medlidandet borta från sig. I Enslingens
sång i den stora öknen ger han,
fortfarande i den Geijerska rytmen, ett
sublimt uttryck för den kärnfulla
självtillräckligheten, grundad på fullkomlig
resignation:
Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt lifvet min lust.
Den som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.
Nu går jag på verldens marknadstorg,
Der hvar vara en leksak är,
Jag kan ej få solen på himlens borg,
Och jag derför intet begär.
Den stridsglädje, den dyrkan av
mannamodet, som var grundtemat i den
götiska poesien, får åter hel och djup
klang hos Vitalis: han är den ende av
den yngre generationen som förmår
bära upp manteln, den ende hos vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
