Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS
595
det götiska är anda och sanning, icke
formell efterklang och epigonisk grannlåt.
Den rättrådiga oförskräckhet varmed han
angrep allt vad han fann löjligt, till och
med hos sina närmaste vänner (Nicander),
den sorglöshet varmed han skaffade sig
fiender på alla håll, även bland mäktiga
beskyddare (Palmblad och fosforisterna),
den tapperhet varmed han uthärdade
icke blott yttre motgångar utan också
inre besvikelser, i kärlek och vänskap,
och till slut den hänsynslösa stränghet
varmed han nagelfor sina egna ideal och
drömmar, allt detta kännetecknar honom
som det mest virila temperamentet i vår
litteratur efter Geijer och Tegnér. Det
blev honom icke förunnat att på stora
valplatser, inför verkligt betydelsefulla
och krävande uppgifter, ge prov på den
rena fastheten i sin vilja, men även inom
sina trångt begränsade levnadsvillkor har
han tillräckligt visat av vad slags virke
han var. Lika säkert som det inre livet
icke är beroende av de yttre
händelsernas glans för att få djup och vikt,
lika säkert har han rätt till den stolta
strofen i Den kämpandcs sång:
Kom Öde, starka Lejon! om du vågar.
På lifvets ö med mig en holmgång gör!
Den man af gudaeld för frihet lågar,
Din hyllning ej på fega läppar för.
Jag föga efter dina åskor frågar,
Och din Sirensång jag förtörnad hör.
Eldprofvet jag bestått i marga öden:
Jag är en man i lifvet och i döden.
Från de nordiska hjältesagorna har
han lånat den bild — holmgången —
vari han finner sitt livs patos uttryckt,
och det götiska sceneriet är igenkännligt
även i diktens slutrader:
Följ mig den stund ännu jag måste strida,
O mannakraft, som sköld och svärd mig är!
Tills jag i hög, från lifvets valplats gången,
Som segerherre, för min ovän fången.
Livet, med sina lockelser och
njutningar, med sina fega kompromisser, ter
sig för Vitalis som den fiende han skall
övervinna. I denna mening skall utan
tvivel den av honom valda signaturen
Vitalis förstås; med en skämtsamt
barbarisk etymologi betyder den: Livet en
strid, en tvist, en träta (vita-lis). Det
är samma tanke som han formulerar i
första raden av dikten Till mina vänner:
»Strid heter, I männer, det skönaste
lifvet.»
Göternas fosterländska och kollektiva
hjälteideal har sålunda hos Vitalis blivit
en individuell livsstämning. Men även
hos honom återfinner man de patriotiska
anslagen. Icke blott i de tidigaste
ungdomsdikterna, som På ättestupan vid
Halleberg och Trollhättan, utan också i
Till mina vänner och Sverge drömmer
han om den stolta striden för Sveas ära.
Vid sidan av inflytandet från Geijer1 gör
sig här det Tegnérska arvet gällande.
Vitalis har bättre än någon annan träffat
den ljusa, spänstiga, lapidara stil, som
är utmärkande för Tegnér. När han i
Sverge prisar den nordiska naturen och
det nordiska klimatet i motsats till alla
Söderns härligheter, så är detta ett eko
från Tegnérs Majsång, Romresan och
Skidbladner — från den sista dikten är
det rytmiska uppslaget hämtat —, men
Vitalis verkar likväl icke osjälvständig
härmare:
Rikare, än bergen uti Norden,
Blomstrar väl den södra jorden,
Ty der står den ljufva Floras thron,
Lifvets dagar löpa der som drömmar:
Vällust utur purpurdrufvan strömmar,
Och hvar vindfläkt är en Cupidon;
Men den höga kraften fins der icke;
Hon är vinterblomma: Hon är vår.
Jern vi in i sjelfva vattnet dricke,
Och i klippan det i blomma står.
1 Brant Anund hänger rytmiskt och
formellt nära samman med Geijers Svegder och
innehållsligt med Gustaf Eriksson; Lifvet och
döden är byggd på ett motiv ur Vikingen,
varifrån rytmen även är hämtad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
