Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
596
Liksom Vitalis känt sig besläktad
med den manliga tryggheten hos Geijer,
har han sin del i den klara, strålande
optimismen hos Tegnér. Med en helt
Tegnérsk känsla kan han tala om
Norden: »hur hjältenyet lyser — På dess
rena himmel, skönt och klart.» Liksom
Tegnér i Sången framställt poesien som
ett hälsans och kraftens evangelium, som
en heroisk handling, så förklarar Vitalis
i Till mina vänner:
Och skalden skall åter låta fara
Sina känsloblomster, sin qvinnoflärd,
Och sjelfva hans sång en bedrift skall vara,
Och Saga skall bli den verkliga verld.
Även Vitalis kallar i Skaldens trost
sångens källa för »lifvets hälsokälla — der
lugn och kärlek utur djupet qvälla»; även
hos honom bär skalden den gyllne bågen,
varmed Python dräptes, »till tecken, att
en skald skall vara hjälte» (Promotionen).
Och i dikten Klarhet tar han upp rytmen
och stämningen från Sången tillika med
den dyrkan av solen och ljuset, som
Tegnér givit ord åt i Skaldens
morgonpsalm :
Den himmelburna sången böjer
Ej för de höga molnen knän.
Ej engeln hos oraklen dröjer
Ibland Dodonas dunkla trän.
Djerft lyfter han de unga vingar,
Och rakt mot himlen går hans lopp.
Till andeverldens sol han svingar
Sig, som en vingad solros, opp.
I de sista raderna framträder den
romantiska transscendentalismen: poesien
stiger från den jordiska tillvaron upp i
det gudomligas rymd, till »andeverldens
sol». Uttrycket, med sin
platonskt-swedenborgska karaktär, återfinnes
likadant hos Stagnelius; även Vitalis har
betraktat den platonska idévärlden som
skönhetens urhem och diktens rätta
ämne. Tegnér har mer än en gång
närmat sig denna åskådning, men den
har dock aldrig hos honom blivit
huvudtema som hos Vitalis. Genom den
dogmatiska rätlinighet, varmed Vitalis
vidhåller sin övertygelse om poesien som
den benådade medlaren mellan själen
och det himmelska, närmar han sig
fosforisterna; icke utan skäl hävdade
Palmblad, att denne satiriske motståndare
till fosforismen själv var
»superfosfori-stisk», och även Geijer betonar i sitt
företal den »phosphoristiska imitationen’
i vissa av Vitalis’ dikter. Geijer anser
emellertid att det blott var under sina
svaghetsperioder, »under ett slags hvila»,
som han »öfverlåtit sig» åt denna
riktning. Denna Geijerska uppfattning är
emellertid icke riktig. Hela Vitalis’
allvarliga lyrik är behärskad och präglad
av den estetiska idealismen, och blott
genom att klarlägga den utomordentligt
viktiga roll den spelar för honom kan
man komma att begripa det verkliga
sammanhanget i hans författareskap.
Även hans rent personliga uppträdande
gentemot fosforismen kommer därigenom
i ny belysning.
Vitalis bekänner sin hänförda tro på
poesien som den högsta och heligaste
av alla livets makter. Liksom Atterbom
i Prologen till Phosphoros förkunnat om
poesin, att »tingens ursprung hon allena
vet», och att »hon skapelsen för
disso-nanz bevarar» och »purprar evighetens
himlarymd», så förklarar Vitalis i den
Prolog, likaledes på ottave rime, som
han ställde i spetsen för sina Sednare
Dikter (1820), att »den gåta, snillet
aldrig genomtänker», löses i toner på
skaldens mund, att »en högre sol i
skaldens hjerta — Till harmoni försmälter
köld och smärta». Det finnes icke en
skymt av tvekan eller oro i det ljusa
segerjubel, varmed Vitalis hänger sig åt
den poetiska inspirationen:
Min själ är glad. Den älska kan och sjunga.
Han lefver evigt i Guds himmel blå,
Och lifvets moln, de vandra långt inunder:
De kasta nedåt blott sin blixt och dunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
