Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS
597
Medan den lyriska extasen både hos
Atterbom och Stagnelius oftast får ett
elegiskt och trånande inslag, mister den
hos Vitalis aldrig denna optimistiska
durton, som är besläktad med den
Tegnérska klangen i Sången och Skaldens
morgonpsalm. Att längta bort från
jordens smärtor och bekymmer måste för
Vitalis’ manliga förtröstan te sig som
veklig klagan: är icke skalden den
privilegierade, som i vilken stund han vill
kan flytta in »i sångens ljusa sköna
himmelrike», och som därför med rätta
kan hälsa änglarna som sina bröder?
(Till Englarne, Tillägnan till Sednare
Dikter, andra häftet: »En kyss er äldre
broder skalden sänder — Uti de milda
sångers ljud till er.») Vitalis tröttnar
aldrig att med naiv trosstyrka prisa den
lycka, som dikten skänker honom. I
Skaldelifvet heter det översvinneligt:
Ljuset strömmar från himmelen ned; den gyllene
harpan
Dricker, med evigt begär, gudomens strålar
som vin;
i Skaldens trost skildrar han gripande,
huru han i sjukdomens och smärtans
ögonblick böjer sina törstande läppar
Dit, hvarifrån all hjertats svalka går,
Till sångens källa, lifvets helsokälla,
Der lugn och kärlek utur djupet qvälla;
i Hymn stämmer han i Tegnérska rytmer
ett pindariskt lov till Phoebus, solens
och sångens gud: »Lugn jag lutan fattar:
— Hon är ensam qvar — Af hvad hjertat
skattar, — Och dock nog jag har —
Nattens ångest vike! — Uti konstens
rike — Herrskar Phoebus mild.»
Gudarnas gäst, stiger han upp i de eviga
rymderna:
Öfver myriader
Stjernor thronen står,
Der all skönhets fader,
Ljusets konung, rår.
I detta lyriska rus har Vitalis smält
samman den götiska heroismen och den
romantiska konstentusiasmer. till en för
honom säregen stämning: det
armodsfulla, fientliga livet ligger under hans
fötter som en besegrad motståndare, och
skalden höjer sig med sångens makt till
fria rymder. Han bär lyran som sköld
och svärd i kampen mot verkligheten,
han stiger i poesiens förtrollade skepp
som en trotsig viking: »Framåt, o
Diktens skepp, på etherns vågor», lyder
första raden i Prolog.
Den filosofiska åskådning, som bildar
grundvalen för denna höga uppskattning
av poesien, är hos Vitalis liksom hos
de övriga svenska romantici
platonismen. Den omgivande verkligheten blir
till materiens värld, låg, föraktlig,
värdelös; den rymd, som skalden lyfter sig
till under inspirationen, är de eviga
idéernas himmel. Allt skönt och stort,
som möter oss i sinnevärlden, är blott
en svag, ofullkomlig, förvirrad avglans
av idéerna. Hos Vitalis inpräglas denna
transscendentalism i alla hans högstämda
dikter. I Skaldens trost heter det:
Här gafs mig skönheten i bild blott skåda:
Der skall jag skåda henne, som hon är.
Och, som ett töcken, lifvets korta smärta
Uppklarna underbart vid hennes hjerta.
I Till vestanvinden drömmer han om
den stund, då hans själ skall sväva fri
liksom sefiren:
Och fri, som du, skall Psyche fara
Till andeverldens ether blå.
Väl skön den gröna jord må vara:
Guds himmel är mer skön ändå.
Ty Psyche är icke ett barn av
förgängelsen, av materiens rolösa förändring:
hon har hemortsrätt i den eviga,
oföränderliga klarhetens himmelrike. Med
en tankegång, som låg till grund för
renässansplatonicis astronomi, då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
