Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
598
skilde mellan stjärnornas empyré och
materiens sublunariska värld, och som
otaliga gånger varierats av Stagnelius,
låter Vitalis »de höga, klara stjernor»
tillropa den sorgsna själen dessa ord,
som äro burna av hans stolta, fasta
självkänsla:
Hvarför blickar, ljusets son, du sorgsen
Ned till stoftet? Hvarför står ditt öra
För det lägre lifvets röster öppet?
Se, du är som vi! Din höga bana
Ofvan molnen högt och ofvan solen
Strålar leende i lugn och klarhet.
Se, du är som vi! Du är ej tidens
Slaf, du är tvertom, som vi, hans herre,
Och från dig har han sitt enda upphof.
Derför lyssna blott till gudarösten,
Som din genius uti ditt hjerta
Utan ord till dig i välljud höjer!
Derför följ din andes lag och ljusets!
Sträfva uppåt mot ditt höga urhem!
Vandra lugn, som vi, din höga bana!
Vandra lugn! du är, som vi, odödlig.
Men med denna strängt genomförda
dualism följer en snäv begränsning av
poesiens uppgift och intressesfär.
Landsflyktig från idéernas himmel och stadd
på återfärd dit, kan Psyche icke utan
att förlora sin värdighet bekymra sig
om »stoftet» eller lyssna till »det lägre
lifvets röster.» Hennes värv blir att spana
efter de glimtar av idén, som
genomskimra materien. Platon hade lärt, att
skönheten är den klaraste uppenbarelsen
av idévärlden, och att den tjusning, som
de sköna föremålen väcka hos själen,
steg för steg återför henne till sitt
förlorade hemland. Denna platonska estetik
och erotik bli följaktligen med logisk
nödvändighet det egentliga innehållet i
Vitalis’ poesi.
Skönheten, den rena, fläckfria
form-fulländningen, blir därför icke bara den
högsta poetiska kategorien för honom,
utan den enda: han talar till henne med
extatisk förälskelse (Till skönheten), med
gripande andakt:
I nattens stund jag stilla gråter,
Då jag din ljufva bild ej ser.
Min sol! då helsar du mig åter:
Ditt öga nådigt mot mig ler.
Din stråle kysser bort min tår:
Din värma till mitt hjerta går.
Den skäraste och på samma gång
enklaste gestalt, vari skönheten
uppenbarar sig, är för Vitalis blomman: det
är ett stycke förtunnad, besjälad materia,
som genomandas och genomlyses av
idén, den rena formen. Ingenting
stämmer honom till from rörelse som
blomstervärlden. Hans kärlek är sä innerlig
och outtröttlig, att den gör honom
förblindad, nästan monoman. Alla hans
dikter handla om blommor eller bruka
blomman som poetisk bild; ordet
förekommer stundom dussintals gånger i
samma dikt. Han skiljer icke på de
olika arterna, på sin höjd talar han om
liljan och förgätmigejen; hans brinnande
kärlek till dem är äkta platonsk, inriktad
på det abstrakt sköna, det skönas idé,
och det heter också i Blomsterfesten:
Intet var det andra likt bland blomstren:
Systrarne i ett blott sammanstämde,
Att de alla, alla voro sköna.
Om blomstrens ljuva behag, om
vinden, som vaggar dem, om daggen, som
stänker deras kalkar, om Våren, Maj
och Flora, som sluta dem i sin famn,
om solen, den strålande »drottningen
från Österlanden», som är deras
härskarinna — om detta handla alla de dikter,
där han ger sin lyriska känsla fritt lopp :
Blomsterfesten, Anderöster, Noli tangere,
Till vesta?ivinden, Vårsolen, Vår-fa?itasi,
Blomsterklagan, Höstbetraktelser, Till
den vissnande rosen. »De äro barn af
en platonisk kärlek», heter det om
blommorna med programmatisk tydlighet i
Vårfantasi; när skalden betraktar
vårblommornas ädla gestalter, känner han
sig redan i drömmen upplyftad till den
rymd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
