Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
FREDRIK BÖÖK
fulla själen. Han har ingenstädes
funnit vad han sökt. Den egendomliga
stämning av lidelsefull glöd, av förtegna
kval och dolda sår, som genomströmmar
sä många av hans bekännelsedikter, har
sin förklaring i denna sida av hans
känsloliv. Vid sidan av de dikter, där
han biktar sina ljuva drömmar i en
blom-stersållad, pastoral miljö —
Blomsterfesten har till motto: Formosum pastor
Corydon ardebat Alexin — stå
Enslingssångerna, där han skälver i känslan av
en fullkomlig isolering:
En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt af mig;
Men mitt hjertas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.
Då gret jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
Och då blef all verlden mig trång.
Han sluter sig inom sig själv och
vill liksom Narcissus äga nog i den
drömda skönhet, som är er. spegelbild
av hans eget längtande jag. I Den nye
Narcissus heter det:
O, hur har jag irrat! och hur sträckte
Suckande jag armarne i rymden,
Längtande att trycka mensklig skönhet
Till mitt unga, rena, varma hjerta!
Liksom Noaks dufva utur arken
Flög min längtansfulla blick kring jorden.
Att en syn af mensklig skönhet njuta,
Men för högt låg ännu syndafloden.
Trötta dufvan återförde ingen
Qvist utaf oliven till mitt hjerta.
Inom den krets, som här tecknats,
rör sig hela Vitalis’ lyrik; trots sitt ringa
kvantitativa omfång undgår den icke att
göra ett intryck av entonighet, ja
ofruktbarhet. Den stränga idealismen
utestänger vidsträckta områden av verkligheten
och är oförenlig med varje förändring
eller utveckling. Det enda nya moment,
som kommer till i Vitalis diktning på
1820-talet, är den rent kristna fromheten,
som hos honom framträder med samma
innerligt genomlevda, enkla och djupa
allvar som alla andra stämningar. Hans
religiösa dikter höra till det mest
sannfärdiga och äkta, som vår litteratur äger.
De beteckna emellertid endast en
omformning av redan förut utpräglade idéer.
I Den högre kärleken (från 1821)
bevittna vi hur den platonska kärleken
förvandlas till Kristus-kärlek. Tung,
dyster natt omtöcknade hans liv, så länge
han sökte »mänskokärlek», men nu
nalkas Jesus honom som en skön himmelsk
yngling och ber honom om hans hjärta.
»Och jag gaf mitt hjerta. Ur hans
händer — mottog jag förskönadt det
tillbaka» — sedan dess faller ljus på hans
vägar. I den underbara dikten Den bäste
vännen (1824) besjunger han den stilla
lycka, som samlivet med Kristus skänker;
aldrig ha hans ord och rytmer fallit så
mjuka som i dessa strofer, där
platonismens abstrakt-sublima Eros fått den
kristna trons konkreta mänsklighet och
värme:
Min vän är ljuf, min vän är mild
Och trofast i all lifvets smärta.
Ej jord, ej himmel har en bild
Så skön som hans uti mitt hjerta.
Liksom en stjerna mig hans röst
Igenom tidens mörker förer.
Jag döljer mig invid hans bröst,
Der jag ej lifvets stormar hörer.
Der hvilar jag i salig ro,
När qvalet andra hjertan bränner,
Och sviker än all jordens tro,
Min vän i himmelen mig känner.
Min vän är min, och jag är hans,
Och an vår kärlekslåga brinner,
När solens eld och stjernans glans
I rymden slocknar och försvinner.
Jag tänka vill uppå hans namn
När tungans bruk är hämmadt blifvet.
Och sjunka så uti hans famn,
Som är Uppståndelsen och Lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
