Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En tête-à-tête. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o8
ARTUR MÖLLER
Robert stod i dörröppningen två
steg från en sovande man. I ljuskäglan
från sin elektriska ficklampa såg han
interiören av ett gammalt skjul, som
provisoriskt lämpats till människoboning. Pä
väggen hängde en lie, en spade och ett
par andra fredliga lantbruksredskap, längst
borta stod en gammal spinnrock i
skamvrån. Genom några kärvar halm och en
filt hade en grönmålad dragkista gjorts
brukbar som bädd, och en vedkubbe,
täckt av en nästan ren näsduk med blåa
bårder, var ett icke oävet nattduksbord.
Robert betraktade hela detta sceneri
med löpgravsvildens hela nyvaknade
intresse och sympati. Han hade vid
första ögonkastet övertygat sig om att den
sovande posten inte kunde räcka
geväret utan att göra helt om i sängen —
och den rörelsen skulle ett slag av kolven
omedelbart göra slut på.
På nattduksbordet låg en halvt
uppskuren bok, ett brev och en
amatörfotografi. När Robert böjde sig fram,
kunde han se, att den föreställde en ung,
blond kvinna, som med ett litet barn i
knäet satt på en trädgårdssoffa. —
Mycket riktigt, mannens högra hand, som
vilade mot bröstet, bar en slät ring.
Hans bröst hävdes lugnt och jämnt
under sömnen. Robert flyttade åter
ljuskäglan till hans ansikte. Det var ett
öppet, godmodigt, ärligt ansikte. Han
var väl en tjugosju, tjugoåtta år, liksom
Robert själv. Hans uniform bar
studentsnören.
Det låg som skymten av ett leende
över hans mun. Var dvaldes han nu?
Satt han med armen om hennes liv på
den där trädgårdssoffan, medan barnet
lekte i sanden vid deras fötter. Ack,
han skulle aldrig sitta där mer, hon och
den lille skulle vänta honom förgäves.
Det var på tiden att Robert gjorde
sin plikt. Vilken säkerhet hade han att
inte ljusskenet i boden ådragit sig någon
närliggande patrulls uppmärksamhet. —
En gång till lät han strimman fara
sökande kring rummet — då studsade den
oväntat mot en trekantig spegelbit,
uppfäst med ett par spikar på motsatta
kortväggen. Robert mötte sitt eget ansikte
— dödsblekt, skäggigt med håret i våta
testar klibbat vid pannan. Hu! Han
såg ju ut som en mördare i ett
biografdrama, där han stod med blindlyktan i
ena handen och vapnet i den andra.
Och han stod där ju för att mörda!
Att mörda denna sovande, hederliga
människa, som han inte kände, som aldrig
hade gjort honom för när.
Besynnerligt! När de stormade fram
i kulregnet mot de fientliga
skyttegravarna, och han med kamraterna under
hurrarop rände bajonetterna i kämpande
fiender, hade han aldrig tänkt på att han
var mördare. Han gjorde som de andra.
Han hade framför sig ett led fientliga
soldater, och det gällde om de eller han
och hans kamrater skulle bita i gräset.
Han hade aldrig tänkt på att det var
människor.
Men denne sovande — som låg där
och sov med sin hustrus porträtt på en
vedkubbe — han var en människa.
— Seså, fort nu! Vad skulle
löjtnanten säga om han såg honom, vad
skulle kamraterna säga! Han sänkte
bajonetten mot bröstet för att stöta till.
Geväret skakade i hans händer.
Den andre sov lika tryggt. Samma
barnsligt förnöjda leende låg ännu över
hans ansikte.
Nej, det gick inte! Robert släckte.
Vacklade som en drucken och med hela
kroppen skakande som av frossa kom
han äter ut i nattluften.
— I morgon! tänkte han
oupphörligt för att lugna sitt sjuka samvete. —
Inte i natt. I morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
