Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM JAMES’ RELIGIONSFILOSOFI 611
mot den sönderdelande och upplösande
nutidskulturen. Reaktionen blev därför i
mycket en blott och bar estetisk reaktion,
som visserligen riktade oss med nya
konstverk och för några flyktiga vilans ögonblick
befriade oss från kulturens tryck men
lämnade vårt vanliga liv lika tomt och öde
som förut. Innerst ligger måhända orsaken
till detta nederlag i, att den rena konsten
ej förmår skänka mänskligheten några
omedelbara livsvärden. Vad den förmår, är att
tolka och gestalta de livsvärden, vi fått på
annan väg.
Under sådana förhållanden må det ej
synas underligt, att man, försmående den
estetiska vattvällingen, sökt mättnad för
sin hunger efter omedelbarhet och
personligt levande innehåll i de religiösa värdena.
Bland dem, som framträtt som ledare
för denna vår kulturvärlds orientering i
riktning mot ett religiöst livs- och världsaspekt,
intar den för några år sedan avlidne
amerikanske psykologen och filosofen William
James ett framstående rum.
James äger ock synnerligen många
förutsättningar för denna ställning.
Först och främst märker man hos honom
en hart när enastående andlig vidsynthet
och vitalitet, som aldrig låter teorierna eller
något slag av dogmatik skymma bort livet
och verkligheten. För honom gäller alltid
erfarenhetens vittnesbörd mera än även den
allra käraste och ärevördigaste teori.
Ständigt är han beredd att mottaga nya
lärdomar. Han står skeptisk och obunden
inför alla påståenden om, att nu är
äntligen den absoluta sanningen funnen. Men
James’ skepsis är ingalunda gammal och
trött och har ingalunda framsprungit ur
känslor av förtvivlan, bitterhet och allt
mänskligts vanmakt. Hans stämning har
ingen frändskap med Candides. då denne
råder oss att låta världen ha sin gång och
blott bekymra oss om vår egen lilla
kåltäppa. Han är ej skeptiker, därför att han
tycker sig finna, att allt redan blivit
försökt och befunnet fåfängligt. Han äger
ingenting av Predikarens känsla av, att allt
längese’n är avgjort och nu blott upprepas.
Nej. James’ skepsis är ungdomlig,
levnadsglad och vågsam. Den är framsprungen
ur en känsla av, att ingenting är färdigt,
av att alltjämt väntas nya och oanade
horisonter på människoanden. Därför finner
James det för tidigt att binda sig till någon
viss teori. Den bäres, hans skepsis, av
känslan av, att ännu är äventyret ej dött,
ännu leva vi, trots allt som gjorts för att
rationalisera och tillrättalägga tillvaron, mitt
upp i undrets och sagans värld, där det
mest oväntade en daggfrisk morgon kan
knacka på vår ruta. Det är en skepsis,
som ser framåt mot morgongryningen och
soluppgången, och som ej i tungt vemod
hänger med blickarna vid en döende sol.
Det är denna känsla av. att vår värld —
trots allt — är en värld, där det finnes
plats för under, äventyr, mod, hopp, kärlek
och alla de starka dygder, som våra fäder
älskat, som gör honom böjd för att lyssna
till religionens budskap. Han känner, att
vi ej ha att göra med en avslutad värld
utan med en värld i vardande, en värld,
som skapas och göres, och där vi äro
medarbetare.
James är ock en fin och subtil
själskännare, som väl förstår att följa våra
känslors underliga kurragömmalek.
Ett betydelsefullt drag är ock, att vi
alltid finna honom på det sundas och
livskraftigas sida. Men han har för den skull
ingen överflödig entusiasm för våra moderna
hedniska sundhets- och livsglädjeapostlar.
Han vet fullt väl, att ingenting vittnar om
djupare och farligare osundhet än tron på
vår egen absoluta sundhet.
Därför ryggar han ej tillbaka för att finna
helgonet i grunden långt sundare än
Nietzsches blonda bestie.
Det som hos James gör ett så
sympatiskt intryck är hans breda och okonstlade
mänsklighet. Det är en människa, för
vilken intet mänskligt är främmande, och ej
blott en framstående lärd, vi möta i hans
skrifter. Därjämte har han det för en
betydande vetenskapsman ingalunda föraktliga
modet att, där så erfordras, vara
ovetenskaplig och, vad mer är, öppet erkänna
detta. Kunna vi ej nå fram på
vetenskaplig väg så — à la bonheur, kunna vi blott
komma fram, må vetenskapen gärna säga
oss, att vi ej haft rätt att gå den vägen!
Därtill kommer, att han har en så utpräglat
praktisk, ja, om man så vill, amerikansk
syn på de religiösa fenomenen. Och för
närvarande torde denna synpunkt vinna
resonans på synnerligen många håll.
Innan vi nu övergå till att lämna en
redogörelse för James’ uppfaitning och
värdesättning av de religiösa fenomenen, torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
