Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6l 2
JOHN GUSTAVSON
octi vilja, har James företagit en första
begränsning av de fakta, han vill studera och
karaktärisera.
Men vilka bland den stora mängden av
de individuella känslorna och viljeimpulserna
ha vi rätt att giva namnet religiösa? Först
och främst, framhåller James här, ha vi ej
rätt att tala om någon specifik religiös
känsla. Religiös fruktan, religiös kärlek äro
fruktan och kärlek. Men det som gör
kärleken och fruktan till religiösa, är deras
riktning mot det hela.
Nu synes det mig emellertid en smula
frågvärt, om icke James är något för rask
i att förkasta antagandet av en specifik
religiös känsla. Det är svårt att bortse
fiån, att religionen åt vårt känsloliv ger en
annan färg och ton, d. v. s. en annan
kvalitet. Religiös kärlek är nog icke blott
profan kärlek, fastän riktad mot det hela,
mot de övergripande eller gudomliga tingen.
Den har en annan gångart, en kvalitativt
annan rytm än den profana. De religiösa
själstillstånden ha helgd, men det äga ej
de profana.
James, som i de religiösa
föreställningarna ser sekundära bildningar, borde ha
ögat öppet för, att de religiösa
själstillstånden äga en kvalitet, som de profana sakna.
Finns det ingen dylik kvalitativ åtskillnad,
då torde distinktionen mellan de religiösa
själsrörelserna och de profana helt få byggas
på de olika föreställningarna, men då möter
det förvisso oerhörda svårigheter att
upprätthålla en åskådning, som i de religiösa
föreställningarna ser blotta
andrahandsbild-ningar.
Under sina fortsatta försök att begränsa
ämnet och tränga in till kärnan i den
religiösa verkligheten synes det som om James
själv besinnade detta. Det förefaller, av
flera yttranden att döma, som om han ej
längre vore främmande för tanken, att där
finns en art- och ej blott en
gradskillnad mellan de religiösa och de profana
själstillstånden. Riktigt klart utsäges likväl
aldrig detta.
James’ bestämning av religionen som
människans totala reaktion mot universum
innebär nämligen blott en bestämning
tillsvidare, en ledtråd för en mera ingående
undersökning.
Hos den, som intar en skeptisk eller
ironisk, en förbannande eller hädande
hållning mot universum, kunna vi naturligtvis
också tala om en total reaktion mot
tillvaron, men det vore blasfemi att här
använda ordet religion. För att kunna
betecknas som religiös måste, menar James,
den totala reaktionen utesluta både löjet,
förbannelsen och den hånfulla förnekelsen
och vittna om högtidlighet och vördnad.
Men kunna vi då förläna varje
högtidlig och vördnadsfull hållning inför
världsalltet namnet religiös? Vid besvarandet av
denna fråga kommer James in på skillnaden
mellan den religiösa och den enbart
moraliska hållningen inför universum.
Både den religiöse och moralisten
nalkas alltet med högtidlig och respektfylld
vördnad. Båda acceptera de universum.
Men där finns en skillnad, och en djupt
betydelsefull skillnad, som gör att vi här
kunna tala om skilda själsklimat.
Moralisten säger ja till universum, men han gör
detta måhända full av tvekan och
undertryckt klagan. Han brinner ej av hänförelse
och är fjärran från allt jubel, ja han är
alltigenom kylig och kall. Ur alla hans
uttalanden slår emot oss en isande kyla. Där
blåser en bitande och bister vind från de
ödsliga världsvidderna in över den klippa,
där han fattat posto. Den religiöse av mera
utpräglad typ åter är full av hänförelse.
Han riktigt svämmar över av gillande. Han
kan inte nog prisa och lovsjunga denna
härliga värld. Hans accepterande är
överfyllt av jubel. Han känner sig ett med det
gudomliga, och som ett barn smyger han
sig intill det hela. Är det andliga klimatet
hos moralisten arktiskt, så är det här tropiskt.
Sedan gammalt är det emellertid
framförallt ett av de religiösa fenomenen som
dragit blickarna till sig och kring vilket
diskussionens vågor gått höga. Jag syftar
på omvändelsen. Omvändelseprocessen
upptager ock i James’ framställning en
synnerligen framskjuten plats.
Nu finns det emellertid, framhåller James,
religiösa människor, vilkas själ aldrig
genomgått någon dylik genomgripande
förvandling. James kallar dessa »de en gång födda».
Hos dem är glädjen primär. Religionen
väller här fram som ett tack för och en
lovsång över detta livets härliga gåva. Livet
och världen äro för dem redan från förstone
något översvinneligt gott. De ha oändligt
svårt för att tro på något ont, och de äro
helt främmande för den världsbild, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
