- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
616

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6l 2

JOHN GUSTAVSON

Hon ser det rätta men gör det orätta. »Det
goda, jag vill, gör jag icke, men det onda,
jag icke vill, gör jag.» I dessa ord har
aposteln givit uttryck åt ett dylikt
själstillstånd.

Skola nu dessa människor icke
fullständigt gå under, så måste en väsentlig
förändring inträda. Deras söndrade jag måste
bringas till enhet. Här äro vi nu framme
vid ett av de centrala religiösa fenomenen,
nämligen omvändelsen.

På religiöst språk kallas nämligen detta
det söndrade jagets bringande till enhet och
jämvikt omvändelse.

Vid sidan av den omvändelse, vars
resultat blir ett religiöst liv, ha vi
emellertid, menar James, fenomen, som från
psykologisk synpunkt förete samma symtom,
fastän resultatet rakt icke har någon religiös
kvalitet. Ja, det synes som om vi alla i
pubertetsåren genomginge en mer eller
mindre krisartad process, som företer stora
likheter med den typiska omvändelse, vi känna
från den religiösa världen. James drager
härav den slutsatsen, att vi i omvändelsen
möta ett allmänpsykologiskt fenomen och
ej ett specifikt religiöst.

I fråga om omvändelsen kunna vi
emellertid särskilja två typer. Hos den ena av
dessa — viljetypen — sker omvändelsen
steg för steg genom subjektets eget
åtgörande och egna ansträngningar. Den nya
människan bygges upp bit för bit och dag
för dag.

Hos den andra åter —
självuppgivelse-typen — bryter den nya människan igenom
under en häftig, stundom ögonblicklig kris.
Här finns intet byggande bit för bit, intet
strävande på egen hand. De människor,
som själva genomgått en dylik omvändelse,
ha ofta framhållit, att först när de
uppgivit all egen vilja och helt givit sig hän
utan att längre bekymra sig om att kämpa
eller bemöda sig har befrielsen kommit och
glädjen har brutit fram som ett källsprång.

Vari består nu omvändelsen från
psykologisk synpunkt? Jo, framhåller James,
i en tyngdpunkts- eller centrumsförskjutning.
I det mänskliga själslivet intaga
syftemålsföreställningarna en central plats. Våra
syftemålsföreställningar växla naturligtvis ofta
nog. Än står den ena gruppen, än den
andra i centrum. Är denna växling
synnerligen stark, då ha vi säkerligen att göra
med en sjuk själ.

Vad innebär det då att en viss
syftemålsföreställning är central? Jo, det
innebär, att omkring den samlas vår energi och
vår känsla. Det är den som bildar vårt
handlandes ledstjärna. Den centrala
syftemålsföreställningen är omgiven liksom av
ett varmt känslobälte. Det är från detta
varma bälte vårt handlande utspringer.

Omvändelsen består nu i att
syftemålsföreställningar, som förut fallit inom den
kalla regionen långt bort från centrum, sätta
sig i rörelse in mot centrum och sätta sig
fast här — naturligtvis utträngande de gamla
härskarna. Tankar och strävanden, som
förut lämnat oss kalla och likgiltiga, egga
nu högeligen vår vilja. De ha kommit inom
den varma zonen. Äro de
syftemålsföreställningar, som tillkämpa sig den centrala
platsen, av religiös art, då ha vi att göra
med en omvändelse i religiös mening.

Vi kunna, framhåller emellertid James,
väl beskriva denna process, men på frågan
varför syftemål, som varit periferiska, i ett
visst ögonblick bli centrala har psykologin
knappast något svar.

Från psykologisk synpunkt ha
emellertid omvändelsefenomen av
självuppgivelse-typen största intresse. För övrigt är, anser
James, skillnaden mellan vilje- och
självupp-givelsetypen knappast så stor, som man
kan vara hågad att tro. Även i fråga om
de omvändelser, som förlöpa i
överensstämmelse med viljetypen, visar det sig, att det
inträder döda punkter, då den rätta
hållningen blir: »bort med fingrarna»! och
förtröstan på andra och större krafter än vår
egen medvetna vilja. Framförallt brukar
detta vara fallet, när det gäller sista steget.

Har nu psykologen någon möjlighet att
förklara omvändelsefenomenen, eller måste
han nöja sig med att erkänna, att här,
åtminstone från hans ståndpunkt, föreligger
ett brott på orsakskedjan, att här
inkommer något absolut nytt, som ej kan härledas
ur det föregående?

Under försöken att infoga dessa
fenomen i orsakskedjan ha rätt många
psykologer tagit sin tillflykt till det
undermedvetna. Det har nämligen fastställts, att de
omvända människorna synnerligen ofta äro
utrustade med ett starkt utvecklat
undermedvetet själsliv.

Omvändelsen blir då från psykologisk
synpunkt frukten av en undermedveten
in-kubations- eller mogningsprocess, vars resul-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free