Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6l 2
JOHN GUSTAVSON
giösa erfarenheten med våra övriga
erfarenheter och låta dessa belysa varandra.
Det är några av dessa filosofins
uppgifter James söker att fylla, när han till
slut går att draga facit av sin
undersökning och själv giva ett bestämt svar på
frågan om den religiösa erfarenhetens
objektivitet.
i alla de skiftande bekännelserna och
trosformerna finner han en gemensam kärna.
Överallt möta vi nämligen en frälsningstyp,
som kännetecknas av två stadier, nämligen
för det första: en viss oro, som åtminstone
i de högre fallen får moralisk karaktär och
innebär en känsla av skevhet i det egna
väsendet; för det andra: befrielsen därur.
Söka vi nu få fram det väsentliga i
denna befrielseprocess, så urskilja vi följande:
i och med att en individ lider av
för-vändheten i sitt eget väsen, sä är han redan
medvetet över och bortom denna, ty för
att bliva medvetna om något, måste vi,
såsom redan Hegel fastställde, redan vara
utöver detta. Men i detta stadium är det
ännu ingalunda klart, huruvida människan
skall identifiera sitt sanna väsen med »det
ideala eller reala jaget». Inträder nu
emellertid befrielsens stadium, så identifierar hon
sitt sanna väsen med »det ideala jaget»,
och detta försiggår sålunda: Hon blir
medveten om att detta »ideala jag» gränsar
intill och sammanhänger med »något Mera
av samma slag», som verkar i universum
utanför henne själv och med vilket hon
kan hålla sig i verksam beröring.
Men finns nu detta »Mera av samma
slag», eller är det blott en rent subjektiv
föreställning hos den troende? Det borde
knappast vara något tvivel om, i vilken
riktning James’ svar går, även om det från
vissa håll urgerats, att James i de religiösa
fenomenen såge något blott och bart
subjektivt.
Vad är då detta »Mera»? Här får James
åter användning för den moderna
psykologins upptäckt av det undermedvetna. Det
»Mera», med vilket vi i den religiösa
erfarenheten träda i omedelbar beröring, är
— vad det än må vara till sin bortre —
till sin hitre sida den undermedvetna
fortsättningen av vårt medvetna liv. Vi böra,
menar han, som ett verkligt sakförhållande
erkänna, att vårt medvetna jag står i
förbindelse med ett mera omfattande »jag»,
genom vilket frälsande erfarenheter tillföras oss.
Vi böra här lägga märke till att vad
James söker är rakt icke vissa indicier,
som kunna tillåta honom att sluta till
förhanden varon av detta »större jag». Han
vet full väl, hur anfäktbar varje dylik
slutsats måste bliva. Ty hur skulle han väl
någonsin kunna visa, att en verkan — det
vare vilken som helst — omöjligen kunnat
frambringas av någon annan än en viss
uppgiven orsak? Nej, vad James söker är
att i den religiösa erfarenheten själv påvisa
ej spår av utan den omedelbart givna
tillvaron av detta »Mera-, detta »större jag».
Här närmar sig James mystikerna, och vill,
liksom dessa, stödja sin utsago på
omedelbar erfarenhet.
James stannar emellertid ej vid att
bestämma detta »Mera» till dess hitre sida.
Han söker gå vidare.
Såsom jag tidigare framhållit, är det
enligt James mening från den
undermedvetna regionen som våra ideal stamma.
Och häremot torde svårligen kunna göras
några tungt vägande invändningar. Men
är det så, då ha vi ock rätt att antaga, att
vi stå i intimare frändskap till detta vårt
större rikare »jag» än till vårt
»vardagsjag». Ty vi höra i innerligaste mening dit,
varifrån våra ideal stamma. Men denna
större värld är ej blott ideal, ty den
förmår utöva verkningar inom vår vanliga värld.
Vi bliva nya människor genom att komma
i beröring med den.
Inbegreppet av den ideala världen har
man ju se’n gammalt kallat Gud. James
accepterar ock denna benämning och kallar
den högsta verkligheten Gud. »Gud och
vi», säger James, »ha saker att uppgöra
med varandra; och då vi öppna oss för
hans inflytande, går vår djupaste
bestämmelse i uppfyllelse. Universum, i de delar
därav, vårt personliga väsen innefattar, får
en riktning, till det sämre eller till det bättre,
alldeles i sarnma mån som var och en av
oss uppfyller eller undandrager sig att
uppfylla, vad Gud av honom fordrar.»
Redan i detta yttrande skymta vi det
pragmatiska i James’ gudsbegrepp. Gud och
människan fattas såsom medarbetare, och
det är av vikt för Gud och för universum,
hur den enskilda människan ställer sig.
Den Gud, som här talas om, kan
svårligen vara den absolute världshärskare, som
vi äro vana att möta i de teologiska och
filosofiska systemen. Så är det ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
