- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
627

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Goethes naturvetenskapliga studier och samlingar. Av Beatrice Zade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOETHES NATURVETENSKAPLIGA STUDIER 289

Efter hans död, när makten av hans
personliga umgänge upphört och intresset
för det, som i livstiden förmått fängsla
hans eldsjäl, bleknat bort, blev det snart
allmänt gängse att framhäva diktaren
Goethe på bekostnad av naturforskaren.
Man blev ofta rent av fientligt stämd
mot hans naturvetenskapliga intressen,
beklagade, att han låtit dem uppsluka
en så stor del av sin dyrbara tid och
räknade ut huru många sköna diktverk
han kunnat ge eftervärlden i stället för
sin »Farbenlehre» eller sin
»Metamor-phose». Och om man än medgav, att
de naturvetenskapliga studierna varit i
hög grad värdefulla för hans egen
utveckling, att han utan dem t. ex. aldrig
kunnat skriva sin »Faust», så tadlade
man åtminstone, att han sysslat med så
många grenar av naturläran.

Det hjälpte ej, att så betydande
fackmän som Camper, Schleiden, Helmholtz
o. a. bevisade huru utomordentligt
noggranna, utförliga och ovederläggliga
Goethes iakttagelser, experiment och
framställningar inom olika områden av
naturvetenskaperna varit: det dröjde flera
decennier efter hans död, innan man
tillerkände honom en plats av rang bland
de professionella naturforskarna.

I överensstämmelse därmed var ända
till helt nyligen Goethe-huset i Weimar
så gott som uteslutande ägnat åt minnet
av människan och konstnären, medan den
del av kvarlåtenskapen, som vittnade om
vilken makt studiet av naturen varit i
den store mannens liv, till största delen
hölls dolt för allmänhetens blickar.
Bristen på utrymme tvingade till
begränsning, publikens smakriktning fick vara
bestämmande vid valet av de föremål,
som utställdes, och så kom det sig, att
besökarna i det till ett
»Goethe-National-Museum» ombildade huset i Weimar
under närmare trettio års tid endast i
högst sällsynta fall av det de sågo kunde

få intrycket, att samme man, som skrivit
»Werther» och »Faust», i själva verket
även varit en stor forskare och samlare
på naturlärans område.

Att häruti en viktig och omfattande
förändring för helt kort tid sedan
vidtagits, är icke blott en oskattbar fördel
för museumsbesökarna, utan ett bevis för
att man i våra dagar bättre än förr
börjat uppfatta helheten i Goethes gestalt
och tillägna sig det han uträttat för
mänskligheten. I själva verket har ingen
tidsålder i så hög grad som vår lagt i
dagen verklig förståelse för den Goetheska
konsten och så ivrigt försökt att fatta
de idéer, som voro bärande i hans
livsverk. I sammanhang därmed visar det
sig just i våra dagar, att en förändring
förberetts och småningom försiggår i den
allmänna värdesättningen av Goethe som
naturforskare. Detta är ett viktigt tecken,
ty man kan väl påstå, att en människas,
ett folks, ja ett helt tidevarvs förhållande
till Goethe ingenstädes så säkert avspeglas
som i ställningen till hans naturforskning,
i vilken utan tvivel hans livs puls ligger
inkapslad.

Darwinismens förkunnare i Tyskland
voro egentligen de första som gjorde
rättvisa åt Goethes naturforskning, och
de allra sista åren ha äntligen ställt honom
i vetenskapsmännens främsta led.
Numera torde ingen kalla honom en
dilettant i naturforskning. Man hör allt oftare
anmärkningsvärda erkännanden av den
oskattbara vinst, som konstnären Goethe
haft av sina naturvetenskapliga studier,
och allt mera allmänt kommer man till
den åsikt, som en av våra dagars
förnämsta Goethe-kännare1 nyligen uttalat:
»Intet är mera falskt, än när man i fråga
om Goethe uppfattar sysslandet med
naturen som en bisak, kanske till och med
som något mer eller mindre tillfälligt
eller rent av onödigt. Tvärtom vilar

1 H. St. Chamberlain.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0689.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free