Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Goethes naturvetenskapliga studier och samlingar. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
BEATRICE ZADE
och ryggradslösa djur. Därvid
intresserade han sig särskilt för fysiologiska
och biologiska erfarenheter, studerade
insekternas liv, iakttog infusionsdjurens
utveckling och experimenterade för att
utröna inflytandet av värme och ljus på
djurvärlden.
Samma tankar och idéer, som gjorde
Goethes osteologiska studier så
fruktbärande, voro även bestämmande inom
en annan gren av hans naturforskning:
botaniken.
Kanske i högre grad än någon annan
del av naturen ägde växtvärlden en rent
av förtrollande makt över Goethes själ,
om än botaniken något senare än
djur-och stenriket blev föremål för hans
vetenskapliga studier. Så mycket tidigare
iakttog han med oemotståndligt intresse
växternas liv och gestalt, och det han såg
väckte djupa tankar hos honom.
Växtriket var det område av naturen, som
tycktes närmast besläktat med hans
diktarekonst, och där kunde han bättre än
annorstädes låta sig ledas av sin
intuitiva förmåga, »lyssna till» naturen, se in
i hennes inre och aningsfullt ur den
förnimbara gestalten fatta utvecklingen. Ofta
talar han om hur växtvärlden »förföljer»
och »tvingar sig på» honom, »rasar»
genom hans själ och »kommer emot»
honom, utan att han själv gör något åt
saken. Sin botaniska forskning
betraktade han som en naturens gudomliga
gåva, och om den gällde framför allt det
han sade om sin diktning och sina
naturvetenskapliga studier i allmänhet: »Jag
gjorde icke dem, utan de gjorde mig.»
Under de första åren i Weimar
upplevde han tider av verklig »hemsökelse»
från de »stilla, tjusande naturbarnens»
(växternas) sida, och idéen att de alla
framgått ur en enda »urplanta» ville ej
lämna honom. Från år 1785 ägnade han
en stor del av sin dag åt ordnad botanisk
forskning, närmast för att fullfölja en
tanke, som fötts hos honom genom
iakttagelser i parker och trädgårdar,
nämligen idéen om bladets metamorfoser.
Goethes snilleblick hade märkt vad vi
väl numera alla som barn få veta i skolan,
men ingen forskare på den tiden anade,
nämligen att hjärtblad, örtblad, kalkblad,
foder, krona, ståndare, pistill o. s. v. hos
varje högre planta endast äro
ombildningar av samma grundorgan.
Medan Goethe första gången vistades
i Italien blev denna idé verklig
övertygelse hos honom. Det härliga landets
yppiga vegetation drog honom ofta bort
från konststudierna, och på Sicilien, hans
resas yttersta mål, råkade ofta
botani-kern och diktaren i konflikt med
varandra. Oöverträffligt skönt har han i en
anteckning från Palermo skildrat hur
floran där oemotståndligt bemäktigade
sig hans inre:1 »Det är en verklig olycka
att förföljas och lockas av så många
anderöster! Jag gick idag till den
allmänna trädgården, i den fasta, lugna
föresatsen att fortsätta mina
diktaredrömmar.2 Men innan jag visste ordet
av, greps jag av ett annat spöke, som
redan några dagar smugit sig efter mig.
De många växter jag alltid hittills varit
van att se endast i krukor och trälådor,
ja, största delen av året inom glasfönster,
stå här helt friska och muntra under bar
himmel, och i det att de fullkomligt
uppfylla sin bestämmelse, bli de för oss mera
fattbara. Vid åsynen av så många nya
eller förnyade gestalter fick jag åter den
gamla idéen att bland denna skara
möjligen kunna upptäcka urplantan. En sådan
måste ju finnas! Hur skulle jag kunna
känna igen, att den ena eller andra
bildningen är en planta, om de icke alla
vore gjorda efter ett mönster? –-Min
1 Italienische Reise. (Sicilien 17. April
1787.)
2 Planen till ett ofullbordat drama:
Nau-sikaa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
