Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Goethes naturvetenskapliga studier och samlingar. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
BEATRICE ZADE
lägg och ändringar fullkomna sina bidrag
till den optiska vetenskapen, liksom han
ej heller någonsin lade åt sidan sina
övriga naturvetenskapliga arbeten.
IV.
Endast genom Goethes skrifter kan
man ej förstå och fullt uppskatta hans
naturforskning. För att lära känna detta
snilles vetenskapliga ståndpunkt måste
man även ägna uppmärksamhet åt hans
efterlämnade samlingar, vilka bättre än
allt vad han skrivit bevisa, huru metodiskt,
allvarligt och omsorgsfullt han bedrivit
sina naturvetenskapliga studier. Verklig
naturforskning kan endast möjliggöras
genom urval av riktiga objekt för att på
grund av iakttagelser bilda riktiga tankar
och sedan förklara dessa genom
vetenskaplig metodik. Ingen, som haft
tillfälle att se Goethes storartade samlingar
och fattat vilket noggrant och
målmedvetet arbete som nedlagts på dem, kan
undgå att i honom jämte diktaren erkänna
naturforskaren.
Själv har Goethe om sina samlingar
till kansler von Miiller yttrat: »Min
kvarlåtenskap är så komplicerad, så
mångfaldig, så betydande, ej blott för mina
arvingar, utan för hela Tyskland, att jag
icke kan vara nog försiktig och
omtänksam för att förebygga, att någon olycka
sker med dem. Mina manuskript, min
korrespondens, mina samlingar av alla
slag äro värda den noggrannaste vård.
Ej lätt komma någonsin mera så många
utomordentligt intressanta ting av så olika
slag i en enda persons hand.
Tillfälligheter, mina samtidas vänlighet och min
långa levnad gynnade mig oerhört. Sedan
sextio år tillbaka har jag årligen använt
minst hundra dukater till inköp av
sällsyntheter, och ännu mycket mera har
jag fått till skänks. Det vore skada, om
allt detta skingrades. Jag har icke
samlat godtyckligt eller nyckfullt, utan alltid
efter bestämd plan och i avsikt att främja
min egen följdriktiga bildning. Jag har
lärt något av varje sak jag äger.»
Lusten att samla hade Goethe ärvt
av sin far. Såväl uppfostran som
intrycken från föräldrahemmet och hans egna
levnadsförhållanden hade tidigt gjort
honom till en skicklig och van
kollek-tionör, en kännare på många områden.
Likväl skaffade han sig intet endast av
girighet, av fåfänga eller på grund av
ögonblickets ingivelse. Detta gäller såväl
de konstföremål han förvärvade som hans
naturvetenskapliga samlingar, om det än
är klart, att de senare i högre grad visa
de tendenser, som varit ledande vid deras
uppkomst. Ofta, t. ex. i fråga om
kopparsticken, tänkte han föga på
samlarevärdet, endast på att få goda
lärdomsobjekt. En god kopia värderade han
nästan lika mycket som originalet, varför
t. ex. hela hans rikhaltiga
skulptursamling endast innehåller ett enda original.
Goethe förstod som ingen annan att trots
sin samlarevurm fasthålla bestämda
avsikter, och om hans kvarlåtenskap i
förhållande till omfånget kanhända ger ringa
konstnjutning, så är den sakliga vinsten
så mycket större.
Mer än ett halvt århundrade efter
Goethes död förblevo hans samlingar
fullständigt gömda för både vetgirigas
och nyfiknas blickar. Hans arvingar, de
bägge sonsönerna, uppfyllde väl så till
vida hans önskan, att intet såldes eller
skingrades; men så länge de levde, höllo
de svartsjukt alla farfadrens efterlämnade
skatter inom lås och bom. Först när
huset vid Frauenplan i Weimar år 1885
blivit statsegendom och inrättats till
museum kunde Goethes samlingar få den
kulturella betydelse, som han själv avsett.
Den i förhållande till mängden av möbler,
porträtt, statyer, tavlor, raderingar,
teckningar, autografer, mynt, medaljer,
majolika-saker, mineral, växter, fysikaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
