Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Goethes naturvetenskapliga studier och samlingar. Av Beatrice Zade - En fågeldrill. Af Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
BEATRICE ZADE
V.
Inga personliga förbindelser, inga
skrifter, inga föremål lågo Goethe så om
hjärtat som de, vilka hade med hans
naturvetenskapliga studier att göra. Om
det är sant, att full förståelse för en
personlighet »endast kan betyda att se
det, som den såg, tänka det, som den
tänkte», så måste man för att komma
till kärnan av Goethes personlighet
ovillkorligen gå till hans naturforskning, där
man klarare belyst än annorstädes finner
det han såg och tänkte. Hela hans
livsåskådning lika väl som hans konstfilosofi
vilade helt och hållet på de lagar han
själv omedelbart förnummit ur naturens
mun. När han bekänner, att jämte
Shakespeare bland alla dödliga Linné och
Spinoza utövat största inflytandet på
hans utveckling, så anger han därmed
var den sammanhållande kraften hos
hans skapande ande är att söka.
Naturforskningen var för Goethe ett
heligt område, ett direkt uttryckssätt för
hans religiösa känsla. Från alla livets
sorger och missräkningar räddade han
sig till naturen, vars konsekventa lugn
tröstade honom för människornas inkon-
sekvens och otillförlitligliet. »För den
uppmärksamme är naturen ingenstädes
död eller stum», säger han en gång1
och uttalar därmed sin fasta tro på
möjligheten av människans fulla gemenskap
med naturen.
Många av Goethes härligaste diktverk
ha givit uttryck åt den ståndpunkt han
i sin naturforskning intog, och i ett föga
bekant fragment, en aforistisk hymn, som
väl förtjänar en plats i världslitteraturen
bredvid Salomos Höga Visa, har han
på oförlikneligt skönt sätt i helig andakt
besjungit naturen.2
»Hon har varken språk eller
talförmåga», heter det där, >men hon skapar
tungor och hjärtan, genom vilka hon talar
och känner.»
»Hennes krona är kärleken: endast
genom den kan man komma henne nära.»
»Hon bildar klyftor mellan alla väsen,
och allt vill hon sammanbinda. Hon har
isolerat allt för att föra allt tillsammans.
Genom ett par drag ur kärlekens bägare
gottgör hon ett liv fullt av möda.»
1 Zur Farbenlehre. (Vorwort zum
didak-tischen Teil.)
- Die Natur. (Författad omkring år 1780.)
EN FÅGELDRILL
AF STEFAN JOHANSSON
Det stiger en tonglans av vårsolljus
ur björkarnas friska blad,
ett fågelhjärta har brustit ut
i jubel och gjort mig glad.
Ett litet kvittrande fågelliv
med all himmelens ljus i sin röst
har gjutit sitt skimmer av vårens sol
som en glädjeström i mitt bröst.
Lilla lyckliga hjärta, så fullt av sång,
Gud signe ditt fina liv,
av din jublande glädjes överflöd
åt en fattig människa giv.
Du är ej för mig blott en lycklig drill
en fågeldrill utan namn,
du är det gudomligas egen röst,
som klingat ur solens famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
