Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Auguste Rodin och Villard de Honnecourt. Av Cecilia Wærn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTE RODIN OCH VILARD DE HONNECOURT
6s i
tar, stympade liksom de i British
Museum, äro liksom de i allt
beundransvärda ...»
Vid alla samlingar av likt och olikt,
sådana som den här föreliggande, blandar
sig en del slagg med i den rena malmen
— och så också här. Eller kanske kan
man här snarare tala om avsiktliga
skrovligheter kring kanterna, avsedda att verka
omedelbara och förhöja verkan av de
vackra och känsliga partierna — vilka
också predominera.
Enbart störande verkar däremot
—-för att fortsätta bilden, den släthyvlade
skyddsram eller låda av trä, vari
förläggarna funnit för gott att slå in det hela
— eller med andra ord den långa — ett
hundra stora kvartsidor långa
introduktionen av M. Charles Maurice. Det som
där bland mycket fyllnadsgods och
långods säges eller meddelas av intresse: —
några smakhistoriska och
facklitteraturhistoriska uppgifter av värde, ett och
annat om Rodin, en del goda insikter
och personlig entusiasm — hade bättre
varit på sin plats, tycks det mig, i en
samtida tidskriftspublikation — utgående
från den rodinska boken, icke inledande
denna. Den obarmhärtiga vidräkning,
som världshändelserna sedan augusti
1914 medfört med all denna
storstädernas och tryckpressarnas s. k.
kulturalstring låter allt detta nu förefalla som endast
vindens lek med vissnade löv. Förf:n
skriver också nu — om han skriver alls
— helt säkert annorlunda.
Men det finns och fanns i Paris och
Frankrike — liksom i Berlin och
Tyskland! — mycket annat än vindens
tomma prassel med de vissna löven.
Meningen med dessa sidor är också att
kalla deras uppmärksamhet, som ännu
läsa tidskriftsartiklar och icke bara
tidningstelegram och kannstöperier, på ett
par alster av fransk kultur i bokform —
i viss mån kompletterande varandra —:
denna ståtliga publikation av Rodin och
den berömda skissboken från 1200-talet
av den begåvade och, som det synes
mycket anlitade arkitekten Vilard
(Wi-lars) de Honnecourt.
Ara den som äras bör. Låt oss först
syssla med den gamle mästaren och det
han på sitt vis berättar om sin praktik
för att sedan vända oss till den
befryndade nutida konstnären och det centrala
i hans djupt kända tolkning, bortseende
från en del kanske onödiga skrovligheter
och den säkert ledsamma trälådan.
Vilard de Honnecourts skissbok eller
album var antagligen icke ensam i sitt
slag. Det är emellertid den enda
skissbok från denna tid som av en lycklig
slump hittat väg till ett större bibliotek
(Bibliothèque Nationale i Paris), därifrån
den i ett par goda, väl kommenterade
facsimile-upplagor, från 1800-talets mitt,
en på franska och en på engelska, hittat
väg till åtskilliga andra bibliotek och många
fackmän på området; — för alla
fackmän en »källskrift», för vissa lärda ett
tvistefrö och för kulturhistorikern — som
i de förgångna stora skaparseklen hellre
än tvistefröna söker det livseggande och
bestående — en glädjekälla.
Dess upphovsman VlLARI) KRÄN
HONNECOURT var en duktig och mångberest
man, verksam c. 1225—1250, vilken
tydligen lett bygget av detta sällsynt vackra
korparti i Saint Quentin, som där ännu
nyligen — före augusti 1914 — delade
konstvännens förtjusta uppmärksamhet
med Maurice de la Tours pasteller.
Liksom en viss Etienne de Bonneuil
var han en av dessa 1200-talets franske
mästare som inkallades långväga ifrån.
Han talar själv på flera ställen med
synbar belåtenhet om, att han eftersändes
till Ungern eller »varit i Ungern».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
