Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alkibiades i landsflykt. Av Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST NORLIND
då kan det ske att själen fylls till randen
och mannen får en hammare i handen,
och lust att pröva handens kraft — och sen —
det finnes ingenting i månens sken
som lockar så som vita marmorhermer —
i synnerhet för människan, som värmer
sin ungdoms stolthet och sitt övermod
till eld och hetta mot en gudastod,
som icke ägde makten att förlossa.
Det är en vild hugsvalelse att krossa.
Atenare, jag vet: det var ett brott
mot eder helga rätt som jag begått,
och dét är klart och tydligt att jag borde
ha handlat annorlunda än jag gjorde.
Och det är också uppenbart att min
moral av het förälskelse och vin
skall bryta av mot edra rena seder.
Atenare, min själ förlåter eder.
Men att det dygdiga som stannat kvar,
sen gudaskändaren förskjutits, var
så utan handlingskraft och mannastyrka,
så utan någon annan gud att dyrka
än den som dyrkas med ett offerdjur
och profeterandet av en augur —
det har för alltid lärt mig att förakta
de bittert tomma människor som vakta
med svaga gudar sina svaga dåd
och krypa tiggande om deras nåd.
Den stolte tiger, när den fege klagar,
och bryter bojan när hans själ behagar
och giver själv på frågorna ett svar,
och för en ensam man är detta kvar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
