Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON 323
den diskursiva uppfattningen passera
med-vetenhetsmomenterna blickpunkten undan
för undan — och bli borta. I
intuitionsögonblicket äro de däremot »framdragna
och samtliga närvarande och till hands, så
att ögat liksom skådar ut över dem och
omedelbart ser det sammanhang mellan
dem som förståndet annars räknar sig fram
till.»
Det klassiska exemplet på intuition är
andraget av Spinoza. Man får sig
förelagd en regula-de-tri-uppgift. Om talen i,
2 och 3 äro givna, sökes ett fjärde, som
förhåller sig till det tredje liksom det
andra till det första. Man kan då gå till
verket mera mekaniskt, omständligt, enligt
regeln, sätta upp och räkna ut. Man kan
ytterligare rådfråga Euklides till saken (71de
bokens icjrde proposition) och göra sina
reflexioner. Detta vore den diskursiva
vägen. Men det gives en kortare. Vid
akt-pågivenhet på de tre givna storheterna
inses utan omständligheter, att det sökta talet
är 6. 1:2 = 3:6. Saken står i
oemotståndlig klarhet inför våra ögon — uno intuitu,
liksom i en blink, säger Spinoza. Till ett
sådant beskådande i stort, ett sådant
oförmedlat genomblickande av alla
intellektuella och fysiska nödvändighetsförhållanden
står själens yttersta åtrå. Och det fina
salighetsrus, som därunder griper tanken, ger
en försmak av själva det gudomliga
klarhetslivet. Det klara Världsögat, som
orubbligt genomstrålar allt, blir den
översvinn-liga riktpunkten för Spinozas intuition och
den punkt, där tidslivet plötsligt stelnar
till ett Nunc stans — ett enda klarslipat
diamantberg av grunder och följder.
Vad Hans Larsson sympatiserar med i
den spinozistiska intuitionens jökelvärld är
icke i främsta rummet dess monumentala
tidlöshet utan den tindrande logiken och
konsekvensrenheten. Intuitionen är enligt
honom icke kommen för att upplossa utan
för att fullborda logiken. Men han är icke
angelägen om att spänna intuitionens båge
därhän, att hela tidsexistensen springer i
stycken. Det gäller för honom att i första
rummet bevaka de intuitiva intressena på
det empiriska planet — att mana på i
riktning av en intuitiv kultur över huvud, på
samsyn i fantasi, vetenskap, undervisning.
Och trots den omutliga logiska skärpa,
som vilar över intuitionslivet hos Spinoza
och som Hans Larsson skulle vara den
siste att vilja knappa av på, känner han i
grunden mera för den romantiska
intuitionstypen hos Fichte och Schelling; just
emedan den hänsynslöst öppnar slussarna
för tiden och tidslivet och verklighetens
brusande mångfald. Under namn av
»estetisk åskådning» finner man särskilt hos
Schelling tillstånd skildrade, som mycket
nära täcka dem Hans Larsson vill beteckna
såsom i högsta mening intuitiva. »Då hava
vi livet sett i belysning av den
intellektuella åskådningens mysterium, tidsexistensen
under medvetande om dess motsägelser och
av den antinomiska spänningen pressad
utöver sig själv; då ha vi den
oändlighetsriktning, som var romantikens bästa, och
det intuitiva livet i sin yttersta stegring.»
Och dock ser han sig i nästan samma
andetag nödgad att yrka boskillnad med
alla dessa »intuitionens svärmare», som
under romantiska och nyromantiska tider i
intuitionens namn komma och fordra
respekt för sina hugskott. Med
logikfienderna och skälföraktarna vill han
ingenting ha gemensamt.
Därav bestämmes också hans ställning
till Henri Bergson. I honom kommer han
enligt sakens natur att se »hedersfienden».
Bergson, som jämte och efter Hans
Larsson är den varmaste stämman i Europa
för intuition, giver med rund hand den
dispens från logiken, som den skånske
in-tuitionisten aldrig låter avvrista sig. —
»Orediga svärmare begagna sig av
dispensen. Man behöver inte längre ge skäl,
man säger: jag ser, jag tror. Icke blott
när det gäller gud och universum utan
också när det gäller krig och fred och
människorätt och tullskydd, och nästans
ära.»
Denna meningsskiljaktighet trots
slående överensstämmelser i fråga om
intuitionens värdefullhet och omistlighet för
livet sammanhänger med principstridigheter
rörande intuitionens ursprung och
intelligensens förhållande till instinkten. Medan
intuitionen enligt Bergson blir en
fortsättning och stegring av instinkten, är den
enligt Hans Larsson en stegring av
intelligensen — en momentan överanspänning
av denna. Och när man i den
bergsonska intuitionen skådar in i en ny värld
bortom världen och känner pulsstötarna av
själva den ursprungliga heta
aktivitetsströmmen, varur tillvaron och livsformerna kri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
