Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
ALF NYMAN
stallisera ut sig — dessa kostbara
ögonblick, då instinkten strålar upp till
metafysisk trance, förhjälper oss intuitionen,
sådan Hans Larsson känner den, ej ens i sina
mest superlativa former ut över
sinnevärldens gränser men skänker oss i gengäld
allt djupare och friskare inlands vyer av
den verklighet vi hava, lägger den klarare
för begreppet och känslan.
Den djupaste grunden till Hans
Larssons en garde-ställning mot den
bergsonska intuitionsläran är, att den är alltför
villig att gå metafysikens ärenden.
Bergson är i grunden en nyplatoniker, som lärt
av Fichte. Den rena handling, varigenom
enligt Fichte jaget allra först konstitueras —
en generatio æquivoca i rent logisk
mening — flyter hos den franske
intuitionis-ten ut till en ontologisk ström av frihet
och livsspänning, som skapande går
igenom världen. Transscendentalismen
präs-sas därmed till myt, blir emanationsteori.
I ljuset härav bör den bergsonska
intuitionen ses. Den bär åter till urflödet,
till aktivitetsströmmen, till »tinget i sig»,
som här icke är ett ting utan ett
oavlåtligt vardande. Därav dess kunskapsrang.
Intelligensen, medvetenheten däremot —
och i grunden hela tillvaron, sådan den
ligger inför våra ögon — kan betraktas
som ett stycke brusten intuition, droppar
ur det stora flödet, som exploderat ut i
diskursivitet, i ett eftervartannat och
utom-vartannat. Här får nu intelligensen sin
tummelplats — i detta utkylda
månlandskap, där livsflödet frusit till botten och
kratrarna äro släckta, i relationernas och
tingens värld. Här kan den roa sig med
att klippa sina films och knyta sina
begreppsnät: den skall likväl aldrig fånga en
glimt av den livets och rörelsens
hemlighet, som är intuitionen förbehållen —
»nu-flödets» skaparström . . .
Intuitionen blir således för Bergson
främst en fullmakt för att med gott
samvete driva en okontrollerbar metafysik, ett
Cæsar supra logicam. Men därtill vill
Hans Larsson icke ha den brukad. Den
intuition, som icke står sig vid en
examination enligt logiken, icke fördrar klarheten
och icke kan göra skäl för sig inom
erfarenhetens och diskursivitetens värld, ger han
ej mycket för. Den är en
gottköpsintui-tion — »och med sådan drives mycket
ofog i våra dagar».
Därför blir hans råd att utan fjäsk sätta
mikroskopet på intuitionsförloppet, att
försöka introspektivt lista ut, vad som
verkligen är på färde och vari intuitivt
själsliv-skiljer sig från det ordinära, mera
reflexionsbundna. Det svalg mellan bägge, som
särskilt Bergson med alla biologiens och
introspektionens medel velat befästa,
kommer kanske därvid att synas betydligt
mindre oöverstigligt. Men det intuitiva livets
berömmelse äventyras förvisso icke därav,
att det visar sig vara samma krafter i
spelet som i det diskursiva livet, fast
arbetande i annat tempo; och det är svårt att
förstå, huru tilltron till dess resultater skulle
behöva rubbas av den omständigheten, att
de visa sig vara sådana, att även den sunda
eftertanken — där den får tid på sig —
kan gilla dem.
II.
>Det är en märkvärdig sak som man ibland erfar;
när ni håller på att betrakta en fråga, kommer
plötsligen en hel följd av tankar för er som i en
blixt: ni ser det alltsammans, men det tar er
kanske ett par timmar att sätta på papperet allt som
i ett ögonblick gick genom er själ. Sakens alla
sidor, alla de olika delarnas inbördes förhållanden,
alla konsekvenserna har ni inför er.»
Det är en anteckning av Wellington.
En framställning av den Hans-Larssonska
intuitionsläran kan med utbyte anknytas till
detta dokument av en som oberörd av
teorierna i ämnet haft den påtagligaste
erfarenhet av själva saken. Den ger i själva
verket en idealisk beskrivning av
intuitionsförloppet. Intet väsentligt
karaktäristikum torde saknas: det ögonblickliga och
blixtlika i dess uppträdande;
föreställningsmångfalden i motsats till det diskursiva
tankearbetets relativa föreställningsarmod;
syntesen — i motsats till diskursionens
sönderplockande och analyserande
verksamhet; snabbheten, agiliteten, det
obehindrade oscillerandet mellan
föreställningslederna, ur vilken synpunkt intuitionen
också kan tolkas som en hastigare
diskursion — ett successionens övervinnande av
sig själv fram mot samtidighet — och
slutligen som följd härav ett skådande ut över
denna helhetsvy, denna omkrets, som
tanken med ett lyckligt grepp håller samman.
Men även om de närmare förbetingelserna
för denna stegring av tankepotentialen,
för denna urladdningsförsnabbning i före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
