Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON
663
ställningsströmmarna, tills ljusbågen står
där hel och samlad mellan polspetsarna,
erhåller man en vink. Den kommer icke
i oträngt mål. I regel måste man först
ha suttit fast för någon fråga, haft ett
problem att hugga sig väg genom. »När ni
håller på att betrakta ...» Då händer det.
Då brister plötsligt som ett fönster i
klippväggen och ni blickar ut över
sammanhanget som över en klar, oanad havsyta.
Men man kan icke kommendera
intuitionen på sig; man kan endast jämna vägen
för den. »Ju mera utrett det material är,
som intuitionen handskas med, dess lättare
blir dess arbete» . . . »Det material, som
intuitionen har att operera med, kan aldrig
bli för mycket utrett.» Detta är undrets
förhistoria. Om en Moltke eller
Hindenburg eller någon annan av de stora tyska
»slagtänkarna» haft att väga mot varandra
alla vinst- och förlustchanser för ett
planerat fälttåg eller en hydrograf har att med
ledning av vissa gjorda observationer
klarlägga sambandet mellan yttemperaturerna
i Atlanten och medeltemperaturen över
Skandinavien, så går vägen till klarhet
genom berg av siffror, iakttagelser och
generalisationer. Intuitionens högvalv bygges
endast med fakta, vartill man då också far
räkna de finare, svårskönjdare verkligheter,
som för Bismarck gingo under namn av
imponderabilier. Men alla dessa block av
vägda och ovägda storheter båta föga, om
där icke finnes den energi i syntesen, som
i ett grepp lyfter det hela på sin nacke,
håller tankevalvet stilla över sitt huvud.
Intuitionen betecknar hos Hans Larsson
alltid ett sådant andligt lyftprov —
»ögonblicken för vår största spänstighet, den
allra högsta stegringen av vår tankekraft,
en överspänning i själva verket av denna,
som icke kan vara annat än momentan.»
Atlas lägger blott för gärna gudabördan från sig.
Och på denna punkt rycker man nämre
på livet vad Hans Larsson ytterst syftar
åt. Han vill ståla elasticiteten i vår
tidsuppfattning, bekämpa
föreställningstrånghe-ten — »die Enge des Bewusstseins» —
och yppa strid med själva den dorska
principen i oss, tröghetsanden, distraktionen, i
vilken Fichte såg det radikala onda, det
djupast frihetsfientliga i tillvaron. Det är
den gamla kampanjen för klarvakenhet,
själsspänstighet och aktualitet, som är så
gammal som filosofien — som tanken själv
— och som man följer tiderna igenom,
hos Spinoza, Leibnitz, Fichte, Boström.
Hans Larsson bekänner sig utan tvekan till
samma stora tänkarefamilj. Livets
totaluppgift blir även enligt honom ett starkare
liv — starkare framför allt i klarhet. »Äro
vi icke ännu i det stora hela glidande,
drömmande, sökande monader?» spörjer
han sig med en allusion från Leibnitz.
Och hur förödmjukande fjärran stå vi icke
det ideal om en levande spegel av Alltet,
som denne upprest -— vi som för det mesta
»leva ett litet alnsliv att likna vid
proto-zoens i sin vattendroppe», perspektivlöst,
intuitionsfattigt, i varje ögonblick
sönder-rämnande i diskursivitet?
Hör man nogare efter, förnimmer man
också rätt väl en klang av imperativ, som
kommer till, när Hans Larsson berör
intuitionsmotivet. Samling, agilitet,
överblick, allestädesnärvaro — det är tankens
etos, likafullt som åskådningslivets och
minnets. »Att vara på en punkt och vara på
alla», i nuet och i det tillkommande: så
heter imperativet. Och det är ingen
tillfällighet, att den förständigande undertonen
kommer med. Ty intuitionsfrågan
betecknar för Hans Larsson aldrig en isolerat
teoretisk fråga; tvärtom utgör den
sammanhangsfrågan par excellence i vårt liv.
Via kunskapslivet går den igen inom vår
känsla och vilja. »I den teoretiska
full-komningen ligger den praktiska
frigörelsen.» Så låg problemet för
»deterministen» Spinoza; så också för
frihetsteoreti-kern Fichte. Och Hans Larsson ser det
på samma sätt. Det är ett grundtema hos
honom, att vetandet endast i intuitiv form
får bukt med känsla och vilja och griper
in i personligheten. Att tänka, att minnas
intuitivt är knuten i allt vad etiskt
handlande heter. Det gäller att bevara sin
aktualitet frisk, att vid anfordran kunna snabbt
mobilisera hela sin person och dess krafter.
Motivvägning vid beslutsögonblicken blir
endast möjlig på grundval av syntes.
Här är också den punkt, där den
teoretiska spänstigheten slår över i
tanketap-perhet, där den instinktiva motviljan mot
den intuitiva åtstramningen kastar kappan
och framstår som feghet i moralisk
mening, verklighetsskygghet, samvetsskygghet,
rädsla för det upprivande — Bojgen i Peer
Gynt! Ty Bojgen — det är just
intui-tionslösheten på det moraliska planet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
