- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
667

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HANS LARSSON

667

skapas. Nödvändigheten, som stirrade mot
oss från världens alla fogar och hörn,
framstår därvid som en av dessa oundgängliga
betingelser för medvetet liv — som en
»nödvändig form för vår uppfattning av
allt som sker i tiden». Och därmed är
leken en annan: friheten lever och andas
under kausalitetens pansar. Bakom den
empiriska, orsaksfogade handlingen står en
fri, intelligibel.

Om Hans Larsson här synes hågad att
följa Fichtes linje, så är han sig dock väl
medveten, att den icke innebär en
teoretisk lösning i sakens strängare mening av
problemet.

»Den är en på teoretisk väg vunnen frigörelse
för vår praktiska förmåga, en legitimation av dess
verksamhet, en fullmakt, varigenom den blir från
teoretisk synpunkt berättigad.»

Den gör det möjligt för oss att leva
livet. Ty utan detta transscendentala
perspektiv ut mot friheten hängde
nödvändighetens fimbulsvinter järnsvart och
menings-förintande över våra huvuden: — »es möchte
kein Hund so länger leben».

Verklig men icke möjlig — så
formulerar Hans Larsson sin personliga
upplevelse med friheten.

Under denna paradox våndas vi. Den
är oket, som vår intelligens icke mäktar
avskudda sig. Och dock kan den svurne
deterministen, som stirrat sig blind på
nödvändighetstanken, i varje ögonblick
praktiskt lösa svårigheten. Dess medusahuvud
skrämmer men förstenar icke.
Nödvändighetsteoretikern är icke tvungen till stupid
overksamhet — »som ödlan i sitt skal»;
när som helst står det honom fritt att
spränga trollkretsen kring viljan, handla,
gripa in, reagera i tanke och känsla. Han
kan fälla »Bøjgen» — åtminstone
momentant. Detta blir trots all konsekvens den
frätande motsägelsen i hans liv, att han ej
avstår från initiativet . . . »När man väl
kommit in i nödvändighetens rike, så bör
man lägga ner sin röst och ej hängiva sig
åt den illusionen att man parlamenterar
och deltar i voteringar.» Vi taga i denna
mening varje minut parti för friheten —
mot ananke. Och detta blir enligt Hans
Larsson till slut det enda sättet att lösa
mysteriet: att forverkliga det.

»Ty vårt liv är och måste vara i varje sekund
det upprepade grundmysteriet.»

Men det gäller att uppleva detta — i

frihetens intresse — intensivt, ihärdigt, med
tankens alla fibrer.

Och därtill skall filosofen vara oss
behjälplig.

V.

Frihetstanken skiftar hamn — liksom
nödvändighetstanken. Ur våra
tankenederlag stiga de, föryngrade, lemstarka — som
brottare ur ett bad. Och de skiljas icke
åt. I den ena eller andra skepnaden skall
frihetsteoretikern alltid möta sin vederpart,
med vilken det blir en filosofisk hederssak
för honom att upptaga enviget.

Så kom Fichte en gång att stå öga
mot öga med Spinoza. Frihetsstrålen bröts
mot konsekvensnödvändighetens prisma. I
skriften om Människans bestämmelse står
att läsa åtskilligt om det refraktionsspelet.
Och hos Hegel steg nödvändigheten åter
till makten. Frihetsstrålen absorberades
oåterkalleligen, släcktes i den dialektiska
begreppskvarnen, där världen var mälden.

I våra dagar upplever
nödvändighetsfilosofien en seconda primavera, med nya
förutsättningar och nya anspråk. Den
fa-talistiska sugningen kommer denna gång i
främsta rummet från de biologiska
vetenskaperna. Evolutionismen, som redan i
den hegelska urvarianten lätt fick ett
naturalistiskt tycke, har i sin moderna form
ofrivilligt givit näring åt en naturalistisk
vördnad inför utvecklingsgången, en
erfarenhetsvidskepelse, som kommit forskaren
att stum sänka värjan inför den
förbirusande verklighetsfilmen, och alstrat en
va-la-banaue-stämning, som stundtals gått ända
därhän i självförgätenhet, att den slagit
över i ett beredvilligt godkännande av den
sista utvecklingsfasen, bara därför att den
var den sista. Allt är plötsligen befunnet
»ganska gott». Fakticiteten adlas till
rättsgrund. Man har att tiga och ta emot.
Evolutionismen har därmed hissat tydligt
naturalistiska färger; och i kraft av det
naturliga urvalets princip slår
nödvändighetsfilosofin — nu med legitimation av
erfarenheten — sin klo om vår tanke och
drager historien och politiken med in under
sitt välde.

Det är i denna skepnad tänkare av
Hans Larssons typ i våra dagar möta
ananke-principen. Stridsläget är omkastat.
Det rör sig ej längre om de naket meta-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0729.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free