Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lars Hjortsberg. En förstudie. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
GEORG NORDENSVAN
närmast med anledning av en
familjesorg, som — skriver han till Beskow,
dåvarande teaterdirektör — »gör mig
alldeles oförmögen att framträda för
allmänheten». Han kvarstod likväl två år ännu.
Det var en kritisk tid för teatern, det
hela föreföll fallfärdigt. Vid den nya
direktörens, Per Westerstrands,
reorganisation av »verket» 1834, då flera av
teaterns bästa krafter avgingo eller
avlägsnades, tog Hjortsberg avsked som
skådespelare. Men hans arbetshåg
tyckes snart ha återkommit, och han
mottog anbudet att stanna vid teatern
som andra direktör — andra
departementschef, som det nu officiellt hette —
i två år. Och detta borde han inte ha
gjort.
Gustaf Lagerbjelke — f. d. direktör
vid Kungl, teatern — hade i en
förvaltningsredogörelse vitsordat Hjortsbergs
liksom Abergssons rastlösa verksamhet,
även som tjänstemän, i deras
»besvärliga och tidsödande befattningar».
Wikström skriver kort och gott, att
Hjortsberg som ordningsman och styresman
»var ej passande på dessa platser», och
detta var tvivelsutan den allmänna
åsikten. Inom teatern var Hjortsberg
personligen ej överdrivet omtyckt, åtminstone
ej nu, när han blivit gammal.
Adlersparre säger i sin för övrigt entusiastiska
essay i »Anteckningar om bortgångna
samtida», där han minst av allt söker
efter de svaga sidorna hos dem han
skildrar, att Hjortsberg, enligt trovärdiga
vittnesbörd, ej alltid använder sin makt
vid teatern »så, som man ägde rätt att
fordra av honom». Som skådespelare
var han rädd för medtävlare. »Såsom
en missbildning i ett för övrigt
harmoniskt väsen fanns hos denna rikt
begåvade natur en onödig fruktan för att
fördunklas.» Arfvidsson talarom
Hjortsbergs avund mot Äbergsson. Han
anklagas även för att hålla tillbaka yngre
krafter med begåvning på hans eget
område. Så länge han var i besittning av
alla viktiga komiska roller, kunde ingen
talang i denna väg utbildas och gjorde
det icke heller, skrev Dagligt Allehanda
(dec. 1835). Som exempel nämndes i
främsta rummet Lars Kinmansson och
Hyckert. Hjortsberg ville lysa ensam
och tålde inga rivaler.
Naturligtvis få dylika uttalanden
upptagas med försiktighet. Om hans sätt
mot ungdomen föreligga diametralt
motsatta uppgifter, enligt den ena var han
idel uppmuntran och vänlighet, enligt
den andra motsatsen. Adlersparre säger,
att han gav begärda råd kort och
bestämt och gjorde anmärkningar »med
nog mycken hetta och skärpa — nitet
agerade på moderationens bekostnad.»
Hans befordran till departementschef
mottogs med ovilja. I ett brev från
statsrådet K. A. Löwenhielm —
teaterdirektören Gustaf Löwenhielms broder
— till Askelöw läses: »Westerstrand
lärer göra den dumheten att åter med guld
uppväga den lata och numera föga
dugliga Hjortsberg».
Lat! Vad han varit, lat hade han
aldrig haft tid att bli. Ingen hade varit
i selen så som han. I snart 50 år hade
han uppträtt oupphörligt, långa tider
varenda kväll, mycket ofta i både för- och
efterpjes. Ingen hade som han uppburit
teaterns repertoar. Det hade i själva
verket varit allt annat än underligt, om
han varit trött och utsliten, »numera föga
duglig». Tvivelsutan hade han förtjänat
vila.
Men i stället gav han sig — som en
av tidens spirituella tidningskåsörer skrev
— till »kusk på den triumfvagn, i vilken
han förut åkte som triumfator». Teatern —
skrevs på annat håll — »fick en klen
administratör, i detsamma den förlorade
sin förnämsta aktör». Den första
iscensättning, den nye departementschefen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
