Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lars Hjortsberg. En förstudie. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
GEORG NORDENSVAN
mor för hans fötter, skådespelarna med
Almlöf som talman hyllade honom med
verser. Kvällens hyllning fortsattes med
att Harmoniska sällskapet höll serenad
utanför hans bostad klockan halv 12,
och när han kom ner för att tacka, blev
han buren i triumf runt omkring Jakobs
torg. Det var i gamla Stockholm!
5-
Efter de två ären avgick han från
direktörsplatsen — han efterträddes ej
av någon fackman utan av
överstelöjtnant Backman. Tidningar släppte ut
ryktet, att han som reträttplats skulle få
postmästaresysslan i Västerås. Han
erbjöd sig i själva verket i en ansökan
till konungen att avstå från sin pension,
om han finge någon befattning »vare
sig vid postverket eller annan passande
sysselsättning».
Han blev emellertid varken
postmästare eller Västeråsbo. Han fick
hovintendents titel och slog sig ned i
Nyköping.1
Efter ett par års vila gjorde den
gamle en resa till Paris, där han aldrig
förr varit. Arfvidsson omtalar som
bevis på hans underliga lynne, att han då
ej visade något intresse för teater och
ej heller sökte umgänge med scenens
och litteraturens män. Den danske
balettmästaren Bournonville — som långt
senare fick Hjortsbergs syssla som
scenisk ledare vid vår Kungl, teater —
träffar honom i Paris 1838 och skriver
därom att »Sveriges största dramatiska
celebritet» på gamla dagar kommit dit
och funnit fransmännen, pariserlivet och
även teatern långt under det ideal, han
1 Han hade 1795 gift sig med Sofia Katarina
di Dosmo, till börden italienska. Paret fick 17
barn, av vilka 10 voro i livet 1840. Tre år
därförut omtalar han, att han har fyra söner,
den yngste j i år gammal. Två av sönerna
blevo skådespelare.
som veteran från Gustaf III:s tid bildat
sig om Frankrikes huvudstad.
Bournonville tillägger: »Hans grundprosaiska son,
som nyligen äktat den unga
skådespelerskan, m:lle Westerdahl, en medfödd
men utan vidare bildning aspirerande
talang, delade fullkomligt den gamles
åsikter, och då de alla tre voro ense
om att finna Paris tråkigt, tillbragte de
den mesta tiden av deras vistelse där
på deras hotellrum, spelande vira för att
fördriva tiden.»
En sorglustig situation! Den franska
komediskolans ypperste svenske lärjunge
och representant ser Paris och Moliéres’
seen först då han själv är gammal och
trött och känner sig stå utanför det, som
varit hans levnads medelpunkt och
innehåll. Och de som här representera
ungdomen, den store skådespelarens lille son
och sonhustrun, som dock sitter inne med
vackra sceniska anlag, de lära ingenting
och gitta inte begagna tillfället att se
och studera.
Men på hösten samma år uppträder
gamle Hjortsberg som gäst på sin gamla
seen. Han spelar åter Scheva, Miller,
greve Klingsberg och några andra av
sina glansroller. Tidningarna konstatera
»oförliknelig skådespelaretalang» —
departementschefen är glömd. Under de
närmast följande åren spelar han en och
annan mindre roll: i Överraskningen(1840
på nyåret), Haydn i Oxmemietten (på
hösten samma år), Kapten Puff (mars 1841).
Aftonbladet skriver, att han »återsågs
med vanlig entusiasm». Det är nu mer
än 50 år sedan han skapade sin
pratsjuka kapten, som slutligen och sist
tröstar sig med att »här blir väl riksdag en
gång». 150 gånger har kaptenen
stor-pratat inför olika generationer.
Sista gången Hjortsberg visade sig
på scenen, var på sin sonhustrus recett
den 27 dec. 1842. Han spelade Vinberg
i Bildhuggaren, På den gustavianska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
