Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tithonos. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TITHONOS
Av BERTIL MALMBERG
OETERNA hava mycket att
förtälja om Hyperions dotter,
och de uppehålla sig gärna
vid hennes ömma bedrifter.
Vi kunna icke göra oss någon
föreställning om skönheten hos de män, som
hon bortrövat i deras första blomning.
Mest av alla älskade hon Tithonos, om
vilken Homeros utförligt berättar, och
hennes kärlek till den fagre ynglingen
var så stor, att hon åt honom utverkade
odödlighetens gåva. Men hon underlät
att för den åtråddes räkning anropa
Zeus även om förmånen av en evärdlig
ungdom. Hon blundade för den lag, som
icke förskonar något, vare sig det tjusar
genom hjärtats höghet eller genom gratien
av en fulländad gestalt. Sålunda fick hon
uppleva, att hennes älskling blev ett rov
för ålderdomens skiften, att hans kinder
bleknade och hans rygg kröktes; av
honom var slutligen ingenting annat
övrigt än en tynande stämma.
De grekiska sagorna kunna tolkas
som djupsinniga parabler; de avslöja en
symbolisk innebörd. Det är omöjligt
att veta, vem som först talade om
Hya-kinthos, eller vem som tidigare än andra
förtäljde om Bellerophon. Jag skulle
3—Ord och Bild, 2j:c årg.
vilja bekransa det huvud, som uttänkt
sagan om Narkissos. Men den sanning,
som i var och en av dessa myther ligger
innesluten, den kan icke vara ett verk
av mänsklig uppfinning, utan den har
säkert blivit nedlagd av någon
olympier. —
Även berättelsen om honom, som var
älskad av Eos, är upplyst av en
gudomlig mening. Den säger oss, att en sådan
odödlighet, som icke är förenad med en
evig ungdom, endast kan betraktas som
ett olycksöde. Vi hava utgjutit många
dåraktiga tårar över den urna, som är
det skönas fristad och det upphöjdas
tillflyktsort. Vi hava icke fattat, att döden
är något gott, då den räddar oss från
att överleva oss själva.
Det synes mig, som om diktkonsten
hade drabbats av den lotten att åldras
utan att få dö. Bibliotek kunna
uppbrännas och skaldeverk förkomma, och
efter århundraden kunna vi ur askan
framdraga de fragment, där rosenskenet
av förgången fägring endast vittnar om
en förlust, vars storlek vi icke kunna
mäta. Många av mänsklighetens härlige
äro lika bortglömda som den skaldinna,
till vilken en sidonisk poet skall hava
H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
