Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tithonos. Av Bertil Malmberg - Främlingens kvällsvisa. Efter Schmidt von Lübeck. Översättning av Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
BERTIL MALMBERG
riktat dessa ord: »Aldrig du saknar en
gång åminnelsens ära.» Eftervärldens
hågkomst är nyckfull till sitt väsen och
oberäknelig till sin art. Icke desto
mindre måste det sägas, att diktkonsten
är odödlig; dess skönaste resultat kunna
vara förgängliga nog, men lusten att
omsätta i bild och förvandla i välljud
de erfarenheter, som möta, tillhör och
skall alltid tillhöra våra djupaste drifter.
Jag kan icke tänka mig, att den tid skall
komma, då man upphör att beflita sig
om musiska lagrar. Liksom den
mejsel aldrig skall ligga obegagnad, med
vilken den första kolonnen blivit utförd,
så skola icke heller forntidens poetiska
instrument, vare sig flöjten eller
kitha-ran, någonsin förstummas. Kärleken
skall alltid eftersträva det fläckfria
uttrycket för sig själv med tillhjälp av den
niosträngade lyra, vilken spelas med
plektron. Diktkonsten är odödlig, men
den har förlorat sin ungdom. Man
hat-svårt att hoppas, att den någonsin skall
återfinna, vare sig Hippokrenes källa,
Pierias våg eller floden Permessos. Det
förefaller mig, som ägde vi av den förr
så blomstrande ingenting annat kvar än
en skugga, av den förr så levande
ingenting annat än en bruten röst. — —
FRÄALINGENS KVÄLLSVISA
Efter SCH/AIDT VON LüBECK
Från bergen genom skogens sus
jag stiger ned mot havets brus.
Se stjärnorna! Jag känner dem.
Så långt, långt borta är mitt hem.
Och mörk och blå går nattens färd
högt över all Guds vida värld,
ett världars vimmel — ensam jag;
en värld så stor — så liten jag.
Där nere bo de, hus vid hus,
i fred och ro vid havets brus,
men upp och ned och an och av
för mig min vandrings pilgrimsstav.
Och sol går upp och sol går ned
än över berg, än över hed.
Jag vandrar stilla. Intet svar
får hjärtats sorgsna fråga: var?
Här tycks mig solens ljus så kallt,
all blomning vissnad, åldrat allt;
tomt deras tal mitt öra skär,
en främling överallt jag är.
Var är du, o mitt hjärtas land,
min längtans, bortom fjärrblå strand?
O land, o land, som hoppet grönt,
där mina rosor blomma skönt,
där mina drömmar vakna gå,
där mina döda återuppstå,
du land, vars språk mitt eget är,
var är du, o mitt land? Ej här!
Jag grubblar över tid och rum,
jag frågar blomman — hon är stum.
En hemlig viskning svaret ger:
där du ej är, där lyckan ler.
HJALMAR SÖDERBERG.
I förkortad och korrumperad form är denna dikt texten till Schuberts :>Der Wanderer» (till och med titeln har
Schubert ändrat). S’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
