Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det tyska gästspelet i Stockholm. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
CARL G. LAURIN
ELSE HEIMS-REINHARDT.
att få med det bästa på resan hit till
Stockholm, men då man såg
trädgårdsscenen föreföllo kulisserna litet nötta, och även
Malvoglio, som lar ha en så utmärkt
representant i Berlin, var, trots den helt
säkert riktiga puritantypen, över vilken alla
teaterintresserade under Shakespeares tid
utöste sina förbannelser, ej så bra som hr
Personne i denna roll.
Det är ej bara i den moderna farsen,
det är också i den klassiska skönt att
slippa den skrattdödande överdriften. En
viss, förmodligen ej avsedd melankoli
för-dystrade mitt sinne efter Marias, fri.
Ei-benschütz’, trettiosjunde skrattexplosion.
Skratt, oskuld och patos äro tre saker,
som måste vara äkta alltigenom.
Den stora njutningen under aftonen
beredde originalkomikern Hans Wassmann.
Liksom en beundrande samtida
hävdatecknare skrev om Gustav Vasa, att man ej
»kunde bli fullsynt på hans kungliga goda
skådelse och åthävor», så ville man, dådet
gällde Wassmanns Blek av Nosen, icke gå
miste om en enda hick, en enda
slinger-bult, ett enda idiotflin av den »till
helvetet rum-, tum- och fumlande fyllbulten».
Och hela dryckesscenen var spelad med
en så stor konst och anordnad av
Reinhardt med så fin stegring, om man kan
använda detta ord om övergången från
skrik och skrål till stilla slappgask, att
good-templarordens världsstormästare skulle sjunga
sitt nunc dimittis.
Det verkligen imponerande med
Reinhardt är hans napoleonska eller om man
hellre vill om Goethe minnande önskan att
förverkliga det största, att ej specialisera
sig utan att med sin skara rikta en
titanisk offensivstöt efter det som ovantill är.
Är Faust blott världens
betydelsefullaste läsdrama eller är det också ett drama
för scenen? Efter Reinhardtföreställningen
här besvarades den senare frågan med både
ja och nej. Det dramatiska var kanske
det som minst låg för Goethe. Men om
också det värdefullaste och högsta av alla
mysterier i likhet med evigheten är så lång,
att längden fast förskräcker, och om vi i
alla fall nu ej liksom under de medeltida
mysterieföreställningarna kunna genom ett
fullständigt övervarande erhålla partiell
syndaförlåtelse, så får nog var och en något
ined av denna storartade själaspisutdelning,
om också vi vanliga människor icke kunna
hinna mer än läppja på de djupa
förfriskande böljor, som strömma över en
omätlig pärleskatt. Det fordrar allvar och
arbete att komma i besittning av denna. En
hjälp därtill ger uppförandet.
Skådespelarna fiska upp dyrbarheterna och låta dem
ett ögonblick glänsa för vårt öga. Mången
går hem och läser skådespelet, om också
ej samma kväll så dock dagen därpå.
Mången får ett nytt ljus över ställen han ej
förut begripit, och man kan svårligen
överskatta den vinst man får av att under
livets ytliga, tråkiga eller berusande
jäktande tvingas att stanna en stund framlör
det verkligt stora och inför livets
mysterium. »Ein jeder lebt’s, nicht vielen ist’s
bekannt», och detta ords senare del gäller
också Faust. Många tala om skådespelet,
och alla behöva vi läsa det en gång till.
Faust ställer övernaturliga fordringar på
skådespelarna. Att vara Gud fader, det
går ändå an, en malmstämma och god dik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
